Idag firar jag

2015-05-04 | 16:41:00


Idag är en stor dag för mig. Jag var hos min psykolog på förmiddagen. Den 14:e juli föra året skrev jag mitt första inlägg om min förlossningsdepression. Innan det inlägget hade jag gått i nio månader och mått så fruktansvärt dåligt att jag inte ville leva längre. 
 
Idag gick jag ut från min psykolog för (troligen) sista gången. Vi bokade inget nytt möte. Vi lämnar framtiden öppen. Det innebär att jag vann. Jag kom ut ur depressionen. Jag är starkare än innan. Aldrig har jag känt mig så trygg i mig själv och som mamma. Från att få ångest och panik till att känna lugnet flyta runt i kroppen. Det finns ingen känsla som kan förklara hur jag känner idag. Jag vill bara skrika rakt ut i glädje.
 
Efter en lång och krokig väg fullt med taggar och gropar så står jag här idag. Med båda fötterna på jorden. Med min sambo vid min sida, som aldrig lämnat den trots våra motgångar. Med min son i min famn som älskar mig villkorslöst trots alla nätter jag skrek och svor åt honom. Vi står här. Tillsammans. Tack vare dem vid min sida, min familj och alla mina vänner som funnits för mig när jag själv ville ge upp, står vi här. Starkare än någonsin. Det är värt att fira.
 
Och tack till Karin Lindén på Lönnbackafotograferna som fångade min resa på bild. 
 
Foto: Karin Lindén
 
Foto: Juliana Wiklund
 
 

Som dag och natt

2015-02-26 | 10:09:58


Det var längesen jag skrev om känslor. Om min hälsa och mitt måeende. Delvis på grund av att jag faktiskt mår bra och vill njuta av varje sekund som dagen ger mig. Tiden vid datorn regleras därför enbart till jobb. Med undantag för några svackor under december så har jag känt att jag vunnit. Jag besegrade min depression. Bara sådär. Eller bara och bara var det såklart inte. Men det var som natt och dag. En dag vaknade jag och kände att livet inte var så eländigt. Jag har fått enormt mycket hjälp och avlastning av min familj och vänner och det är jag evigt tacksam över. Vägen tillbaka hade nog tagit mycket längre tid utan det stödet.
 
Jag går fortfarande till min psykolog. Men med tre veckors mellanrum istället för en vecka. Och när jag är där pratar jag mer än vad hon gör. Med ett leende på läpparna. Tidigare satt jag och stirrade ner i golvet, vägrade möta hennes blick och fingrade på mina armband. 
 
Men det finns en punkt där jag fortfarande blir väldigt liten och vill helst krypa upp i ett hörn för att sedan försvinna. Det är personliga påhopp. När jag får höra minsta lilla negativitet om mig som person. Då sjunker jag. Det kan vara allt från att bli kallad för "jävla kärring" som jag blev idag, eller att jag spelar dum/korkad för skojs skull och nedvärderar mig själv. Helt oprovocerat. Minsta lilla kritik mot mig som person är för mig så mycket mer än en onödig kommentar. Det är en bekräftelse på att det jag själv trodde om mig då, är sant. Jag är värdelös. Misslyckad. Dum. Dålig. Och det är betydligt svårare för mig att skaka av dessa ord än vad folk kan tro. Dem gnager inom mig i bakhuvudet och lagras där tills nästa gång jag får höra något annat. Problemet är att dessa ord skakas inte bort. Dem växer och äter upp mig inifrån. Om jag inte pratar om det med någon. Eller går ut och springer.
 
Jag har alltid haft svårt att förstå varför man säger elaka saker till människor, vänner eller ovänner. Bekanta eller främlingar. Varför tar man till personliga påhopp? För att göra den andra personen svagare, ledsen och sårad. För det är precis det som händer. Man har ingen aning om vad någon annan har i bagaget, vad man gått igenom eller går igenom och minsta lilla ord kan såra otroligt hårt. 
 
Så även om jag mår så himla mycket bättre nu. Och även om jag känner mig stark i min roll som mamma, så är det jätte svårt att få tillbaka självkänslan. Att jag duger som jag är. Att jag är bra. 
 
Så snälla, nästa gång du skulle vilja kasta ur dig något ord som du tror kan såra någon. Oavsett om du själv inte tycker det. Så säg det inte. Ge personen en kram istället. Vi behöver kramas mer.
 
 
 
Foton: Karin Lindén på Lönnbackafotograferna

Du är aldrig ensam

2014-12-13 | 13:41:03


Den där jävla ensamheten. Jag hatar den. Jag hatar att vara ifrån min sambo fem dagar i veckan. Jag hatar att jag inte har ork att umgås med mina vänner och familj så mycket som jag skulle vilja. Jag hatar att ensamheten får mig att känna mig sådär riktigt jävla liten och obetydlig precis när man trodde att det höll på att vända. 
 
Jag vet att jag inte är ensam. Egentligen. Jag vet det. Jag kan alltid ringa någon. Men det är just det som är problemet. Jag gör inte det. Jag orkar inte. Jag orkar inte lyssna på tomma signaler innan någon svarar i andra änden. Eller ännu värre. Om dom inte svarar alls. Det där känslokalla, tomma pipet som påminner mig om att alla andra har ett liv och inte har tid för mig och mina problem. 
 
Vem fan bryr sig om att mina katter har sparkat ut kattsanden som ligger över hela badrummet, att Lucas råkar få upp vattenflaskan så att allt vatten spills ut på bordet, eller att han inte vill äta upp maten och tar en timme innan han äntligen sover middag och att jag är förkyld så jag inte har någon energi i kroppen. Vem har tid att lyssna på såna små bagateller när det finns krig, sjukdomar och barn som svälter?
 
Jo. Min mamma. Hon lyssnar. Hon kommer med råd. Hon får mig att bli lugn igen och tänka på något annat. Från att surt muttra att allt går emot mig så lyssnar hon, ger råd och får mig tillslut att prata om vädret istället. Min mamma lyssnar alltid. Så länge hon finns är jag aldrig någonsin ensam. 
 
Tack för att du finns mamma. Jag älskar dig.
 
 
Foton: Smallpigart
 

Prata om det - Tillsammans

2014-11-07 | 20:19:39


Förra helgen samlades jag och mina systrar och mamma för att prata om det. Prata om hur vi alla känner angående min depression. Jag har fått höra att det kan vara svårt att veta hur man ska bemöta någon som har en depression. Vad ska man säga? Hur ska man agera? Ska man trippa på tå eller vara som vanligt? Ska man vara försiktig med att höra av sig eller ska man höra av sig varje dag?


Allt detta och mer därtill pratade vi om. Det var tungt. Och jag grät mycket. Mest för att det var på tiden. Många känslor som inte fått komma fram och där jag satt omringad av kärlek så det fanns utrymme för att äntligen få släppa fram dessa känslor. 


Och det är viktigt att man får göra det. Att man kan göra det. Att man tillåter sig själv att göra det. Gärna i sällskap med sin familj så man inte sitter ensam. För att bära på något så tungt själv bryter ner en bit för bit tills det inte finns någon gnista kvar. Och det är då det blir farligt. Livshotande. 


Psykisk ohälsa ökar i Sverige. Vårdplatserna minskar. Jag tror på fullaste allvar att det går att undvika depressioner. I alla fall förlossningsdepressioner. Genom tre enkla saker, egentligen så enkelt så det är larvigt.


1) Få kunskap kring det _innan_ man får barn. Redan när man skriver in sig hos mvc. Att barnmorskorna får lära sig mer om gravid-/förlossningsdepressioner och på så sätt kan föra vidare den informationen till alla blivande föräldrar. 


2) Samhällets syn på den "perfekta" föräldravärlden måste förändras. Det måste bli mer acceptabelt att prata om när man inte mår bra. Oavsett om man är deprimerad eller förkyld. Så fort man stänger av så är risken stor att det bara blir värre. Och att ständigt försöka visa upp en perfekt vardag bidrar till stress och ångest som alla inte klarar av och man tror att man är helt ensam om att inte kunna nå upp till samhällets syn på familjelivet. Man känner sig misslyckad. Enbart för att ingen visar upp hur det "egentligen" är. Att vara förälder är helt fantastiskt. Men samtidigt är det en stor omställning i livet och det _måste_ man få prata om utan att känna skam eller oro för vad andra ska tycka. Amningshetsen är en stor faktor (dock inte den enda) till att många hamnar i en förlossningsdepression. Där måste det bli en förändring. Alla kan inte amma. Alla vill inte amma. Oavsett vad är man inte en sämre mamma.


3) Våga prata om dina känslor för andra. Det finns dom som känner som du. Jag lovar. Och våga bemöta om du känner att en anhörig eller vän inte är sig själv.


Låt oss prata om det tillsammans med våra nära och kära. Tillsammans med andra i samma situation. Tillsammans med nya bekantskaper, med kollegor. Våga prata om dig. Oavsett om du är ledsen eller glad. Alla känslor är viktiga att få visa. 

 Foto: Karin Lindén på Lönnbackafotograferna

You don´t have to try so hard.

2014-11-02 | 20:58:28


Musik har alltid varit otroligt viktigt för mig. Musik som betyder något, som jag kan relatera till och känna igen mig i. När jag hittar en låt som passar in på mitt liv eller som på något annat sätt träffar en punkt i mitt hjärta så bara måste jag lyssna på den. Om och om igen. Hela tiden.
 
Den här låten är en sådan låt. Så träffsäker. Så viktig. Det är så vanligt att man följer ett visst mönster för att man tror att det är det enda rätta. Att man inte riktigt kan vara sig själv, eller vara nöjd med sig själv för den man är.
 
Den här låten har hjälpt mig att inse att jag duger som jag är. Oavsett depression eller inte. Jag duger precis som jag är. För den jag är. Oavsett glad eller ledsen. Sminkad eller osminkad. Finklädd eller myskläder. Det är svårt att leva som man lär. Men jag försöker verkligen ta till mig detta varje dag. Och jag lyssnar på låten varje dag för att påminna mig själv om det. 
 
Alla bär vi på hjärnspöken av olika slag som pockar på att vi inte duger som vi är. Ta två minuter av din kväll. Sätt dig ner och höj volymen och lyssna. Ta till dig. Ta åt dig. Vi duger precis som vi är. Oavsett vad.
 
You don´t have to change a singel thing.
 
 
 

Hej kära billist

2014-10-20 | 21:40:10


Ja, du. Du som körde om mig från påfarten i söndags mot Köping. När jag blinkade ut på motorvägen och du i samma veva gasade upp bakom mig på påfarten för att sedan mötas igen, eftersom att jag också ökade farten av naturliga skäl, där påfarten slutade vilket tvingade mig att tvärnita. Jag tutade åt dig. Av rädsla. Och självklart för att jag blev arg. Förbannad och ledsen.
 
Har du inga barn? En mamma eller pappa? En bästa vän eller kollega? En syster eller bror? En släkting eller en bekant? Har du ingen granne du pratar lite extra länge med? Eller någon som frågar hur din dag har varit? Har du ingen som väntar där hemma på att få slänga sig i din famn och säga att dom saknat dig? Eller hur mycket dom älskar dig?
 
Det har jag. Jag har en son på 1 år. Jag har en sambo. Jag har en mamma och pappa. Jag har systrar. Vänner. Kollegor och bekanta som alla räknar med att jag dyker upp nästa dag. 
 
Om du hade det, så kan jag verkligen inte förstå varför du riskerar ditt liv på ett sådant oansvarigt sätt. Eller varför du inte hade en enda tanke eller respekt för mitt liv. Vad var det du hade så fruktansvärt bråttom till att all vett och sunt förnuft försvann i samma veva som du tryckte ner gaspedalen lite extra och valde att göra en olaglig och farlig omkörning? 
 
Vårt möte där på motorvägen har verkligen etsat sig fast i minnet och jag förstår verkligen inte. Det handlade om sekunder innan våra bilar skulle krocka om min reaktionsförmåga inte hade varit lika snabb som den var. Om jag inte varit uppmärksam på ditt körsätt. Tanken på att inte träffa mina nära och kära igen på grund av någon som dig. Som struntar i trafikens regler och respekt för medtrafikanter. Den tanken gör mig så himla ledsen. För tyvärr så är du inte den enda där ute som jag träffat på och ifrågasatt, långt ifrån. Du råkade bara bli den som fick droppen att rinna över bägare.
 
Så snälla. Berätta. Jag vill väldigt gärna veta.
 
Mvh / En mamma, syster, dotter, sambo, kollega och vän.
 
 

Jag är inte stark.

2014-10-02 | 20:47:40


Ända sen jag började prata om min förlossningsdepression så får jag höra att jag är stark. Modig. Ibland värmer det i hjärtat att få höra. Ibland blir jag frustrerad. För ofta stämmer det inte. Jag är inte stark. Som ikväll. Lucas har haft ögoninflammation och jag tyckte det såg så pass bra ut idag att han fick vara på dagis. På eftermiddagen när min syster hämtade honom var han hängig och ögoninflammationen tillbaka. Jag kände mig hemsk som inte hade låtit honom vara hemma längre. Och som jobbat så sent så jag var inte hemma förrän han skulle läggas.
Hej dåligt samvete.
 
Min syster följde med oss hem för att hjälpa till att ge salva. Lucas avskyr det så mycket att han gråter och vrider sig i panik. Det skär i hjärtat. 
Hej ångest.
 
När min syster åkt så fick han välling och blev lugn en liten stund. Tills vällingen tog slut och då började han gråta igen. Hejdlöst och hostar så att han kaskadspyr över hela golvet och hela mig. Där och då känner jag att jag vill ge upp, sätta mig i ett hörn och bara gråta.
Hej paniken.

Där och då är jag inte stark. Utan väldigt svag. Men jag har insett att det är helt okej. Man får vara svag. Jag tycker det är så ledsamt att man anses vara stark för att man visar att man är mänsklig. Att man anses vara modig för att man pratar om något som borde vara självklart att prata om. Det handlar om ens hälsa. Vi frågar ständigt "hur mår du?" Men hur ofta är vi verkligen beredda på att få eller ge ett ärligt svar? Och hur beredda är vi på att ta emot det svaret? Det är där förändringen behöver ske. Det ska inte behövas anses vara starkt eller modigt att prata om hur man mår. Oavsett hur man mår.
 
Nu sitter jag här i mörkret med min kopp té, spyor i håret, med gråten i halsen och Lucas sover. Det är alldeles tyst och jag har ingen att ringa för min telefon vill inte ha någon täckning.
 
Ensam. Svag. Och vet ni. Det är helt okej.
 
 

VLT pratar om det.

2014-09-26 | 10:01:45


Idag publicerades en artikel i VLT om min förlossningsdepression. Det kändes nervöst att vara med i tidningen sådär. Att lämna ut något så personligt och känsligt. Jag har fått frågan flera gånger varför jag väljer att prata om det såhär öppet. Svaret är faktiskt ganska egoistiskt. 
 
Ända sen mitt allra första inlägg, när jag skrev om det första gången så har det hjälpt mig att prata om det. Öppet och ärligt så att alla hör. Jag mår bättre tack vare att jag pratar om det. Jag skäms inte över det. Den finns där och genom att prata om depressionen så har jag börjat må bättre. Både genom min psykolog, min blogg, på instagram och med mina vänner och familj. Och stödet jag får tillbaka stärker mig tusen gånger om, varje gång. Det är tack vare att jag började prata om min förlossningsdepression som jag kunde känna att något annat hände, något bättre. Jag kunde se ljuset i tunneln - till ett friskare liv som småbarnsförälder. Jag vet att jag inte ska stressa fram det. Även om jag känner att jag mår tusen gånger bättre nu än för sex månader så har jag, fortfarande, sämre dagar. Men dom är betydligt färre och lindrigare än tidigare.
 
Och så tänker jag. Om det har hjälpt mig så mycket. Då kanske, kanske kan jag hjälpa någon mer i samma sitatuion. Som tror att man är helt ensam. Och så kan vi hjälpas åt att hjälpa fler. Tillsammans kan vi göra skillnad och jag tror helt ärligt att det går att bli bättre, genom att prata om det. 
 
Vill ni läsa artikeln så klicka på bilderna, eller här! Dela gärna vidare, så att fler kan börja prata om det! Och glöm inte att det finns en grupp på facebook; prata om det - förlossningsdepression där alla är välkomna att prata. Att stötta och att dela med sig av sina erfarenheter. Öppet och ärligt.

"Allt var jobbigt, det var jobbigt att gå upp ur sängen, att ta hand om Lucas." Idag är Jennie på väg tillbaka till livet. Till livet som mamma till Lucas, sonen som hon vet att hon älskar"
 
Foton: Margareta Andersson för VLT 
 

Dåligt samvete + ångest + sömnbrist + stress = depression

2014-09-25 | 14:30:51


Jag är ganska kass på matte. Det har jag alltid varit. Men en ekvation är helt glasklar. Jag vet precis varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Så fort vi blir föräldrar sätts det en enorm press på oss. Vi ska kunna amma utan problem. Vi ska kunna hantera sömnlösa nätter, för det hör ju till. Vi ska vara beredda på att leva med ständig ångest över att inte räcka till. Och vi ska även kunna hantera stress som aldrig förr. Detta ska vi göra utan att klaga. Utan att prata om hur jobbigt det kan vara. Utan att visa hur trötta vi faktiskt är. För vi har precis blivit föräldrar. Och då ska vi bara vara tacksamma.
 
Jag är tacksam. Väldigt tacksam över att Lucas är vår son. Men det är nog ingen som kan säga helt 100% ärligt att man klarar av att leva med dåligt samvete, stor ångest, hög sömnbrist och stress utan att bli mer eller mindre deprimerad. Alla leva med alla dessa komponenter tillsammans under en längre period och att vara ensam med att ta hand om hushåll, husdjur och bebis gör det ganska uppenbart till varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Varför jag har svårare att känna glädje och kärlek till Lucas som alla pratar om ska komma direkt. Ja ni vet, den där omedelbara kärleken som man sägs ska få första gången man håller i sitt barn. 

Jag minns inte hur jag kände när jag höll Lucas första gången. Jag var nyvaken från att varit sövd under kejsarsnittet och hade nog ett antal smärtstillande i kroppen fortfarande som har gjort det omöjligt för mig att komma ihåg. Jag tycker det är hemskt hur vi ska anpassa oss till en tillvaro vi aldrig varit vana vid förut utan att kunna ventilera oss öppet och ärligt. Jag är inte ensam om att ha en förlossningsdepression. Långt ifrån. Därför pratar jag om det. För att öppna upp till diskussion. Till att visa att man inte är ensam i skiten. Att hjälp finns att få.
 
Idag mår jag betydligt bättre. Varför vet jag inte. Men jag gissar att det har att göra med att jag faktiskt pratar mer om det nu än tidigare. Jag skäms inte längre. Och jag kommer på mig själv med att leka med Lucas och tycker det är det absolut bästa som finns. Den känslan har jag inte haft tidigare. Det var som att vakna från ett mörker helt plötsligt. Bara sådär. 

Tänk om vi inte skulle behöva känna den enorma pressen som samhället driver oss till. Tänk vad bra vi föräldrar skulle må då. Bara släppa allt och kunna njuta av våra underbara barn.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Att fånga resan

2014-09-13 | 11:50:51


Jag har aldrig varit intresserad av att ta kort på mig själv bara sådär. Att ställa mig framför kameran istället för bakom. Så fick jag barn 2013 och ville föreviga vår familj. Såklart. Man vill alltid stanna tiden när man har barn. Det går för fort. Värdet för bilder på min familj ökade och vi bokade in en familjefotografering i somras. Men så har jag gjort en egen resa. Utöver att jag blev mamma så hamnade jag även i en förlossningsdepression. Den resan har varit svårare att greppa. För jag har tappat bort mig själv i mörkret. Jag visste inte längre vem jag var. Och nu är det första gången på länge som jag börjar se djupet i mig själv igen. Inte bara en rostig yta.

Den resan är extra viktig för mig. Jag kommer ut från mörkret starkare än någonsin. Även om jag fortfarande har sämre dagar så är dom få. Men jag kan se mig själv utan ett liv i depression. Jag kan andas ren luft igen. Jag vill fortfarande minnas resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Och det vill jag aldrig glömma.
 
Karin från lönnbackafotograferna kom och gjorde just det. Förevigade min resa. Och när  jag såg den här bilden på mig själv så blev allt så glasklart. Nu vet jag. Det är därför bilder är så värdefulla. För dom påminner om livet som varit och låter oss alltid minnas vilka vi är. 
 
 

Jag är så tacksam över att vara mamma

2014-09-01 | 17:18:17


Häromdagen skrev Linda Blom, som förutom att driva en stor blogg, även är en fantastisk männsika som jag kan kalla min vän, om deras tuffa resa innan dom blev föräldrar till underbara Selma. Det är inte givet att man får barn. Det är aldrig glasklart eller enkelt. För många är det svårt. Det tar tid. I vissa fall funkar det inte alls. Jag blir alltid så otroligt ställd när någon frågar en annan människa "är det inte dags för er att skaffa barn snart?" Frågan ger mig ont i magen och jag skäms nästan när jag hör den. För man vet aldrig om dom faktiskt redan försöker, har försökt i flera år men inte lyckats. En känslig fråga som kan väcka otroligt starka känslor. 
 
Jag är så tacksam över att jag är mamma till Lucas. Över att jag kunde bli mamma. Jag är tacksam för att det gick snabbare än vi kunde tänka oss och att graviditeten var i princip smärtfri. För oss var det enkelt. För andra är det inte det. När jag tänker på Linda och hennes mod att prata om det öppet så tänker jag även på alla andra som kämpar för att få barn. Som kanske aldrig får uppleva att vara mamma. 
 
Jag får uppleva det. Även om jag hindras av min depression just nu att kunna njuta fullt ut så får jag uppleva att vara mamma. Och det kommer jag alltid att vara evigt tacksam för. Det känns inte rätt att det finns par där ute som kämpar och längtar efter en bebis och här sitter jag med en underbar son som jag skriker och svär åt så fort monstret hugger tag i mig. Men jag kommer inte vara sjuk för alltid. Jag kommer bli frisk. Nu jävlar ska jag bli frisk.
 
 

Jag har aldrig varit den som blivit sjuk

2014-08-28 | 19:09:43


Knappt så att jag är förkyld. På något sätt har jag aldrig behövt kryssa i några rutor i hälsojournalen. Inga nervsjukdomar, inga njurproblem, ingen migrän, ingenting. 
 
Tills nu. Idag var jag hos min barnmorska (mvc) för att förnya mitt recept på p-piller. Och vi gick igenom den där listan man fyller i om man har någon sjukdom själv eller har någon familjemedlem som har drabbats av dem. Psykisk ohälsa fanns med på listan. Där var jag. Där är jag. Från att ha varit frisk så kommer jag nu alltid att behöva påminnas om depressionen varje gång jag ska fylla i en hälsodeklaration. Jag hade hoppats på att när jag blir helt frisk så behöver jag inte heller påminnas om den längre. Jag kan gå vidare i livet, gå starkare och rakare i ryggen, jag kan veta varför. Men jag vill inte påminnas om den.
 
Det kändes inte rätt att fylla i något som jag hela tiden tänker hade kunnat förhindras. Kanske hade jag inte drabbats om jag vetat mer tidigare, bett om hjälp tidigare. Kanske överdriver jag mina känslor. Men det är ändå mina. Och precis så jag känner. Den finns där nu och kommer alltid att förfölja mig, genom hela livet. Det där jävla krysset vid "psykisk ohälsa".
 
Foto: Juliana Wiklund
 

När vet man om man är frisk?

2014-08-14 | 19:14:44


Idag mår jag bra. Det gjorde jag igår också. Och dagen innan det. Ja, hela veckan har jag faktiskt mått bra. Är jag inte frisk nu då? När vet jag att jag är frisk? Botad från depressionen? Hur kändes det innan? Kommer jag någonsin känna så igen eller kommer det en ny känsla? 
 
Idag var jag hos psykologen igen. En dag i veckan ses vi. Jag ställde henne frågan;
"Jag mår ju bra. Jag känner inte att jag vill dö längre. Borde jag inte vara frisk då?"
 
Jag visste inte att jag var sjuk, att jag led av en förlossningsdepression. Så hur ska jag veta när jag är bra igen? Jag kan inte komma ihåg hur jag kände innan Lucas kom till världen. Jag minns inte heller så mycket av de senaste månaderna. Mest ett mörkt hål, fylld med hat, frustration, svordomar, sömnlöshet, skrik och gråt. Desperat efter en utväg. Vilken som helst. 
 
Nu känner jag inte så längre. Häromdagen var Lucas vaken mitt i natten från 03:10-04:30. Det rörde mig inte i ryggen. Det kändes naturligt att vara lugn, inte brusa upp och han somnade om igen. Det kändes som en stor seger. Som ett berg som jag hade klättrat upp till toppen. På grund av att jag inte blev stressad, fick inte panik, skrek inte, grät inte. Inga svordomar. Inga tankar om att ta livet av mig. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag är närmare en normal vardag nu än vad jag någonsin varit sen Lucas föddes. 
 
Men så kommer dessa onödiga, spydiga kommentarer från olika människor. Som om det enda dem vill är att göra mig irriterad. Se vart gränsen går. Hur labil jag är egentligen. Jag har fortfarande svårt att se mig som en bra förälder och att få höra all negativitet som finns, minsta lilla. Så bryter jag ihop direkt. Antingen blir jag arg, förbannad rent ut av. Eller så börjar jag bara gråta rakt ut. Varför lägger man sig i andras föräldraskap? Vad är det som är så förbannat roligt att kommentera hur andra gör med sina barn? Så länge det inte handlar om att stötta och peppa så behöver man inte uttrycka sig alls. Jag har ingen nytta av det. Snarare tvärtom. 
 
Jag blir matt bara av att läsa det jag skriver. Det finns så mycket jag vill få ut. Ibland vill jag bara skrika rakt ut allt jag tänker på. Och allt jag inte tänker på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja. 
 
Vi bokade in en ny tid nästa vecka hos pyskologen i alla fall. Så jag är nog inte frisk än. Men på god väg.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Det här med dagis.

2014-08-13 | 12:46:37


Idag är det näst sista dagen på inskolningen för Lucas. Andra gången som jag lämnar honom och går därifrån. Alla barnen var ute och lekte på gården och Lucas sprang iväg direkt för att upptäcka vad de andra barnen höll på med. Han vände sig inte ens om för att se om jag var kvar eller inte. Nyfiken som han är, anpassningsbar som han är. Han bara är. Hemma kollade jag på klockan med jämna mellanrum. Kl 11 äter dom. Efter det vilar dom. Och allt som minuterna gick så undrade jag om han åt ordentligt, skulle han somna sen? När jag ringde kl 12 så fick jag veta att han precis somnat. Han hade inte gråtit en enda gång. Känslan då var att jag ville springa ut på gräsmatten och göra några frivolter, hjula och hoppa glädjeskutt för att visa lättnaden och glädjen.
 
Men så får man höra så många som pratar om bakslag. Att det kan vända och bli värre. Andra pratar om tryggheten. Att han egentligen är för liten för att gå på dagis nu och att barn borde vara hemma i minst två år innan dom börjar på dagis. Att dagarna på dagis inte får bli för långa. Men när det kommer till kritan måste man väl ändå se till varje familjs situation. Som i vårt fall; Jag går igenom en förlossningsdepression och Lucas får garanterat mer uppmärksamhet på dagis än vad han skulle få hemma av en mamma som bara stirrar in i väggen, blir frustrerad och skriker över minsta lilla och inte orkar gå ut vissa dagar eller börjar gråta av ingen anledning. Och med sambon som jobbar i Stockholm och är hemma varannan helg och en dag i veckan så finns det inget utrymme för mig att vila. Då är dagis vår räddning för Lucas. För att han ska bli aktiverad och kunna leka med andra barn som orkar hänga med i hans tempo.
 
Jag känner liksom att fördelarna väger upp nackdelarna i vårt fall. Personalen som jobbar på hans avdelning är underbara. Jag förstår att Lucas inte kan få 100% uppmärksamhet hela tiden. Men det får han inte hemma heller. Jag behöver inte bli påmind om bakslag eller konsekvenser. Det finns liksom överallt i min vardag ändå. Fast på andra sätt. Det bästa måste ändå vara att se till så att alla mår bra. Och Lucas mår väldigt bra på dagis. Det har han visat idag. 
 

Eftervärkar

2014-08-04 | 23:16:47


Jag fick tips om en bok som handlar om förlossningsdepression och var såklart tvungen att klicka hem den direkt. Den heter "Eftervärkar" och man får följa Sara när hon och hennes David får en son och om hur Sara börjar må sämre och sämre. Jag blev dock lite besviken. Texten hoppar väldigt mycket fram och tillbaka från dåtid till nutid och jag hade svårt att hänga med i vad som var vad. Jag fick läsa om flera stycken för att hänga med. Och jag tycker inte heller att den gav en så stor inblick i själva depressionen. Utan mer att man fick veta att hon hade en depression och att hon mådde väldigt dåligt, men allt det svåra, jobbiga, alla utbrott fick man inte veta något om på ett djupare plan. Några ångestattacker och lite panik. Men inte i den grad att jag kände igen mig. Kanske förväntade jag mig att läsa om mig själv? Och blev besviken när det inte stämde in på mig?
 
Varenda person som nämns i boken beskrivs otroligt detaljerat. Även hennes känslor. Men det går aldrig över en viss gräns. Och det går aldrig över på hennes son, utan boken handlar om Sara. Vissa stycken kunde jag känna igen i mig själv. Men dem var lite för få för att jag skulle känna att tiden jag la ner på att läsa boken var mödan värt. Tyvärr.
 
Kanske är det så att man inte ska läsa den när man själv är uppe i det. När man själv går igenom det. För alla är så olika och en depression utspelar sig på olika nivåer och sätt för var och en. Det känns bra att det i alla fall finns en bok där ute som tar upp ämnet. Men då det var sådan distans från Saras situation och min så det gick inte att få grepp om boken på det sätt jag tror man ska få för att förstå. Och det borde finnas fler böcker som denna. Fast som går ner på djupet. Ordentligt.
 
Finns det fler som har läst den? Vad tycker ni om den?
 
 

Det är okej att gråta utan anledning

2014-07-24 | 20:46:29


Sen jag började gå till psykologen så har jag mått bättre. Eller i alla fall kunnat hantera mina känslor bättre. Nu är min psykolog på semester och jag har inte varit där på två veckor. Det känns. Paniken kommer sakta men säkert tillbaka och småsaker stressar upp mig på nolltid. Jag blir arg över att hon är på semester samtidigt som jag blir arg på mig själv över att jag blir arg på henne. På två sekunder kan jag vända och bryta ihop totalt och bara gråta av i princip ingen anledning alls. Bara sådär.
 
Som idag när jag inte fick tag på min kära mamma då jag planerar att åka dit över helgen. När hon inte svarade eller ringde tillbaka blev stressen bara större och större så när jag äntligen efter en timme fick tag på henne så bara grät jag. Utan anledning. Min bästa vän Janika var hos mig då och vi pratade lite om det efteråt. Hon sa något som jag fortfarande tänker på.
 
"Jennie, nu när du vet att du har en depression så måste du kunna acceptera att du mår dåligt och att gråta ut ibland. Det är okej".
 
Hon har rätt. Jag har inte accepterat att jag har en depression. Även om jag pratar om den så har jag inte accepterat att JAG har den. Det är fortfarande ett misslyckande som mamma, som person, att erkänna för mig själv att jag har en förlossningsdepression. Det går jätte bra att skriva det såhär. Men att verkligen ta det till mig. Att VERKLIGEN inse det själv också. Det var svårare än jag trodde. 
 
Tack Janika för att du fanns vid min sida idag. ♥
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)

Prata om det - På facebook

2014-07-21 | 22:10:32


Syftet med att skriva ut om min förlossningsdepression var att få folk att börja prata om det mer öppet. Så att alla kan läsa, berätta, diskutera och dela med sig av erfarenheter, information och stöd utan att man ska behöva känna skuld, skam eller som om man är den mest ensammaste personen i världen. 
 
Det visade sig, genom den otroliga spridningen på facebook, att det inte bara är jag som önskar detta. Så nu vill jag fortsätta driva ämnet framåt. Öppet och ärligt. Ett steg har vi tagit på facebook i form av en grupp. En öppen grupp. Alla kan läsa. Alla kan gå med. Alla kan prata. Alla kan stötta. 
 
Så vem du än är, oavsett om du själv går igenom en förlossningsdepression eller inte. Oavsett om du är gravid eller inte, oavsett om du har barn eller inte. Gå med. Dela gruppen vidare. Visa ditt stöd. Prata om det.
 
Klicka på bilden för att komma till gruppen på facebook. Eller här.
 
 

"Jag hade ingen aning"

2014-07-17 | 12:29:14


Det är den vanligaste meningen jag fått höra sen jag skrev om min förlossningsdepression. Jag hade ingen aning. Nej, hur kunde någon annan veta när jag själv inte visste. Och när man inte vågar prata om hur man faktiskt mår av rädsla för vad andra ska tycka om en. Att man är en dålig mamma eller pappa. Hur ska andra kunna veta?
 
Vi har fått för oss att allt måste vara så himla perfekt. Barnen sover hela nätter och bråkar aldrig vid läggdags. Äter som dem ska. Huset är alltid städat och rent. Tvättkorgen tom och kläderna ligger vikta i garderoben. Vi målar upp en fasad som visar en perfekt tillvaro. För det är de som alla vill se. Som vi tror att alla andra har det. Så om man inte följer normen så är vi dåliga föräldrar. Och om vi talar om att vi mår dåligt, att vi gråter oss till sömns och önskar att en morgondag aldrig kommer igen. Vad ska alla andra tro om en då? 
 
Den nakna sanningen är ju en helt annan än vad vi visar. Många har det jobbigt, utan att vara i en depression. DET ÄR JOBBIGT. Allt är inte gröna skogar och rosa moln. Och man måste våga prata om de mindre bra sakerna med att vara förälder också, utan att vara rädd för att bli dömd. För det är när man inte pratar om det. Som det lätt kan gå för långt och utvecklas till en depression. Det finns så många olika faktorer som kan utlösa en depression, men jag vet själv att bara genom att få prata med någon, vem fan som helst, som lyssnar, inte dömer, så lättar det på en väldigt stor börda. På en väldigt stor press man har som förälder. Om man har hamnat i en förlossningsdepression så behöver man mer hjälp från familj och vänner. Med avlastning. Som jag behöver. Jag fungerar inte till 100%. Men jag kan inte låta bli att tänka på om jag bara vågat prata om hur jag mådde redan från början, när Lucas föddes, så hade jag kanske inte fallit så djupt. Jag hade kanske kunnat undvika depressionen. Om jag hade vetat mer. Om folk hade pratat mer om det.
 
"Jag hade ingen aning". Säger många. Jag med. Och det är inte så konstigt när ingen pratar om det.
 

Tillsammans gör vi skillnad

2014-07-15 | 21:48:14


Vilken otrolig respons mitt inlägg om förlossningsdepression fick. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att över 7000 skulle läsa det, på två dagar. Nästan 100 stycken har delat det på facebook. Det är lite svårt att ta in. Alla kommentarer jag fått, i bloggen, på instagram, på facebook, som sms, alla har varit positiva och peppande. Inte en enda har lämnat något negativt. Och det var det jag var beredd på. Jag var beredd på det värsta, fördomar. Att ingen skulle vilja förstå, eller att jag skulle få höra att jag överdrev. Ni visade hur fel jag hade. 
 
Ni visade hur rätt det var att dela med mig av min erfarenhet. Av något som ingen pratar högt om. Och framför allt visade ni mig att tillsammans gör vi skillnad. På riktigt. Flera av kommentarerna har varit från människor som inte vågat prata om hur dem faktiskt mår. Som inte har vetat om att dem inte mår bra och som nu kommer be om hjälp. Det var det jag ville. Med er hjälp kunde vi uppnå det. 
 
Fortsätt prata om det. Högt så att fler hör! Och jag svarar gärna på frågor. 
 
 
 
 

Låt oss prata om det som ingen pratar om.

2014-07-14 | 21:26:29


Låt oss prata om förlossningsdepression. Låt oss prata högt om det.

Den 5:e juli 2013 blev jag mamma för första gången. En obeskrivlig, overklig känsla som man inte kan ta på. Man måste vara mamma själv för att förstå kärleken till sitt barn.  Ett litet liv ligger i ens händer. Som man har burit på i nio månader. Som är helt beroende utav sin mamma och pappa. Jag tror att alla föräldrar håller med mig om att det är den största gåvan man kan få i livet. Att få bli förälder.


 
Men bakom all lycka och kärlek så finns det något som drabbar 1 av 10 nyblivna föräldrar. Något som man inte pratar högt om. Förrän nu. En förlossningsdepression. Jag är en av dem som har det. För en månad sen fick jag ”diagnosen” eller vad man vill kalla det, av min psykolog som jag börjat gå hos en gång i veckan. Jag förstod inte själv först hur det var möjligt. Min son fyllde nyss 1 år. En förlossningsdepression uppkommer vanligast under de första 2-3 månaderna. Men när jag tänker efter och känner efter som jag blev tvungen att göra hos min psykolog. Så handen på hjärtat, har jag inte riktigt mått bra sen Lucas blev 3 månader. Fast det har jag varit duktig på att förtränga, för min omgivning och för mig själv. För jag trodde att det var så man skulle må. Det är en stor förändring i livet att bli förälder och jag hade ingen aning om hur det var och hur man ”ska” känna.

Visserligen har jag fått höra att jag är mer lättstött och arg nuförtiden. Men jag skyllde på sömnbristen som har varit oerhört stor under 9 månader. Vilket jag vet att jag inte är ensam om. Och därför inte reflekterade direkt mycket över. Men när min sambo, Lucas pappa, började jobba heltid i Stockholm i januari i år och vi bor i Hallstahammar så blev det för mycket att klara av allt i hemmet själv. Vardagssysslorna blev stora projekt som jag inte orkade med. Jag slutade äta. Jag orkade inte äta. Jag orkade inte städa, diska eller gå ut med vår hund. Jag orkade knappt leka med Lucas på dagarna och när kvällen kom fick jag panik innan han ens somnat för jag visste att jag inte skulle få sova och istället skulle jag få ett helvete. 


Jag började känna att jag tappade kontrollen mer och mer. Nätterna blev värre och värre. Mitt tålamod kortare och kortare, jag skrek och svor åt Lucas och rädslan för att göra illa honom blev så stor att jag till slut inte vågade lita på mig själv. Även fast jag vet innerst inne att jag aldrig skulle kunna skada Lucas, så var det inte jag som var där mitt i hettan på nätterna. Mitt i kaoset. Mitt i önskan att bara få sova. Antigen skulle jag få tyst på Lucas. Eller ta livet av mig så att jag slapp skiten. Ja, där och då var det ren skit. Ett rent helvete att vara mamma. Men vi tog oss igenom nätterna varje gång, även om jag många gånger gråtit mig till sömns med Lucas tätt intill och känt mig som världens sämsta mamma. Som världens sämsta människa. Som inte förtjänar att få vara mamma till den lilla pojken som ligger bredvid och som är så beroende av trygghet som jag inte kunde ge honom när han behövde det som mest.

 
 

En natt gick det dock för långt. I kaoset, efter att ha försökta få Lucas att somna om utan att lyckas i tre timmar, efter frustration, svordomar och gråt tappade jag kontrollen och skakade honom en gång. En kort sekund som blev till en evighet och i samma sekund kom jag på mig själv och stoppade mig. Istället höll jag honom i famnen tätt intill mig och grät. Jag var ett vrak. Jag ville bara försvinna från jorden så att Lucas kunde få en mamma som älskade honom och som inte tappade humöret när han inte sov.

Lucas reagerade inte på skakningen utan var som vanligt och somnade efter en stund i mina armar när vi båda lugnat ner oss så pass att stämningen blev stillsam igen och han sov där resten av natten. Jag vågade inte för mitt liv lägga ner honom i hans säng utan var så rädd för att jag skadat honom så jag ville känna och höra hans andetag hela tiden. Att vakna med en sådan stor ångest och sedan se Lucas le mot mig som om inget hade hänt, att han är så förlåtande och älskar mig så högt. Den känslan är så svår att förklara och jag gråter bara jag tänker på det.  


Där och då insåg jag att det här inte var normalt. Och två dagar senare bad jag äntligen om hjälp hos BVC som genast skrev ut en remiss till psykolog. Det tog en vecka sen fick jag en tid och går nu dit en dag i veckan. Det tog min psykolog två möten innan hon konstaterade att jag har en förlossningsdepression. Två möten. Det som tagit mig 9 månader tog henne två timmar.  På ett sätt var det skönt att få en ”stämpel” på varför jag mådde såhär. Samtidigt blev jag rädd. För hur ska jag ta mig ur det? Kan man ens det? Vad ska andra tycka? Jag visste ingenting om förlossningsdepressioner. Ingen pratar om det. Man får fylla i en hälsoblankett cirka 6 veckor efter förlossningen som jag inte ens minns vad jag fyllde i för något. Ingen på BVC har pratat med mig om förlossningsdepression varken under graviditeten eller efter. Visst har jag fått frågan ”hur mår du?” men vad svarar man som förstagångsförälder? Man ger dem svaret som dem vill ha. ”Jag mår bara bra”. För hur kan man inte må bra när man precis fått barn? Att visa upp en ”perfekt” tillvaro utåt är nog precis vad många gör för att man inte vågar berätta hur det verkligen ligger till. Jag trodde att någon skulle komma och ta Lucas ifrån mig i samma stund jag berättade hur jag verkligen mådde. Rädslan att bli dömd som förälder och som människa var också en anledning till att jag förnekade och förträngde min hälsa under så lång tid.


Det har inte varit svårt att ”gömma” min depression i jobbet. För där är jag inte deprimerad. Jobbet ger mig energi att orka med att vara mamma. Det känns väldigt hemskt att säga, men att få komma iväg och bara vara Jennie en stund är befriande. Det ger mig kraft och jag kan känna att jag saknar Lucas och vill leka med honom. Vilket jag inte gör när jag bara går hemma.


För mig var det ett misslyckande att visa mig svag. Att visa att jag inte klarar av att vara mamma. Men det handlar egentligen inte om Lucas och min kärlek för honom. För jag älskar verkligen min son och är otroligt tacksam över att han kom till oss.


Men jag behöver avlastning för att orka med vardagen. Det som tar en frisk människa fem minuter, tar mig en halvtimme. Att åka någonstans, som en liten tripp till badet är stora projekt som gör mig helt utmattad. Idag sover Lucas betydligt bättre. 6 av 7 nätter sover han hela natten. Så jag får själv mer vila. Den sjunde natten är fortfarande jobbig men jag kan lättare hantera mitt tålamod tack vare mina besök hos psykologen. Jag blir inte arg. När jag känner att jag börjar bli frustrerad så låter jag Lucas vara i sin säng och jag själv tittar åt ett annat håll och räknar till tio. Känner jag mig lugn då så vänder jag mig mot Lucas igen. Om inte så räknar jag till tio igen och igen tills jag känner att jag är lugn. Det har hjälpt mig. Att skaffa en hobby har också varit en hjälpande hand i min depression. Något jag kan fokusera på och inte tänka på problemen. Att skapa smycken har blivit något jag inte vill vara utan. En aktivitet som ger mig ro i själen och fyller på med energi att orka med vardagen. Jag vet inte hur jag mår från dag till dag. Ena dagen kan jag känna glädje och skratta, andra dagen känner jag mig helt ensam, uppgiven och vill bara gråta även om jag fått sova hela natten och även om Lucas är den gladaste och snällaste lilla pojken som finns.


Det är så svårt för mig att försöka förklara känslan jag känner. Och det har tagit mig väldigt lång tid innan jag kunde erkänna för någon eller till och med mig själv att jag inte mådde bra. Samtidigt känns det så fel att det finns så många där ute som sitter i precis samma situation men som inte vågar prata om det, eller be om hjälp, vilket ger fruktansvärda konsekvenser. Många tar livet av sig. Andra skadar sina barn svårt. Det får inte hända. Det är så fel. Varför pratar man inte om detta öppet och ärligt? Varför ingår inte information om förlossningsdepressioner under föräldragruppen? En förlossningsdepression är som vilken depression som helst. Och man behöver hjälp. Man behöver stöttning. Från BVC, från sin familj och från vänner eller bekanta. Ja, till och med människor man inte känner. Man behöver veta att man inte är ensam. Att det finns fler där ute som går igenom samma sak. Det är därför jag skriver detta. För att berätta för andra som mår som jag, att du inte är ensam. Att det finns hjälp att få och att man kommer bli bättre om man får den hjälpen. 


Nu i efterhand, när jag fått veta att jag genomgår en förlossningsdepression så har jag velat veta mer om det, googlat och pratat, läst och diskuterat. Försökt få tag på den kunskapen jag saknade innan. 

Detta är taget från 1177:s hemsida och jag kan säga med handen på hjärtat att varenda punkt har jag gått igenom, eller går igenom;


Om man har en förlossningsdepression är det vanligt att man


·       känner sig nedstämd och extremt trött
·       har svårt att känna glädje inför barnet
·       har skuldkänslor och känslor av hopplöshet
·       får humörsvängningar, ångest och sömnproblem
·       känner stark oro eller till med panik
·       får svårt att koncentrera sig
·       drar sig tillbaka från familj och vänner
·       har tankar om att skada sig själv eller barnet.


Även denna text är tagen från 1177:s hemsidan:


”Det kan till exempel handla om att man hade en mycket svår förlossning. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet och man kan tvivla på sin egen förmåga att ta hand om barnet.”


Förlossningen var långdragen, efter 24h värkarbete försvann värkarna helt och det blev därför akut kejsarsnitt. Jag blev sövd på grund av epiduralen som slutat verka och tappade för mycket blod. Amningen kom inte heller igång förrän dag 2 och funkade inte riktigt ordentligt så Lucas gick ner i vikt och vi fick direkt börja med ersättning till Lucas. Redan där kände jag mig misslyckad som mamma.


Flera faktorer spelar också in och man vet inte riktigt vad det är som triggar igång en depression hos olika människor.

Men nu i efterhand kan jag förstå bättre varför jag mår som jag mår. Men det har tagit mig 9 månader att komma hit. Jag kan inte sluta tänka på om jag bara vetat litet mer om förlossningsdepression så hade jag kanske sett tecknen tidigare och bett om hjälp tidigare. Innan det gick så långt. Även om huvudsaken är nu att jag får hjälp och kommer att bli bättre så är det så mycket som hade kunnat undvikas tidigare. Vi måste våga prata om svåra sjukdomar. Vi måste kunna lita på att ingen dömer en. Att det finns hjälp att få. Bara vi är ärliga och öppna på hur vi faktiskt mår som nyblivna föräldrar.


 

Tidigare inlägg
Tack för besöket! Välkommen åter!






bloglovin