Sista dagen i juli

2014-07-31 | 20:32:00


Idag fick jag hem ett nytt objektiv och det var jag såklart tvungen att testköra direkt. Lucas fick springa fritt och leka och jag försökte hänga på så gott jag kunde släpandes på skötväska och kameran runt halsen. Imorgon går vi in i dagismånaden. Lucas ska skolas in nästa vecka. Jag har blandade känslor över det. Dels är jag orolig över hur hans rutiner kommer ruckas och förändras och dels så längtar jag faktiskt efter lite egentid. Så att jag kan komma igång med träningen igen och börja jobba 100% med företaget igen. 
 
Idag var det en sån dag då jag bara ville stanna i sängen hela dagen och ångest över att vara tvungen att aktivera Lucas var överflödig. När han sov middag bävade jag mig för att väcka honom för krafterna har inte funnits idag. Så på det sättet blir det skönt med dagis. Han kommer få massa nya vänner att leka med och som orkar leka med honom (förhoppningsvis ;)).
 
 
 
 
 
 
 
Fotad med Canon Eos 5DmarkII + Canon EF 85mm 1,8

Vi tre ♥

2014-07-27 | 16:18:48


I helgen åkte jag och Lucas till Stockholm och Dalarö hem till min mamma och hennes sambo. Dit kom även min sambo och spenderade helgen med oss då han är ledig. Något jag har bokat in länge var en fotografering med vår lilla familj och igår blev det äntligen av. Vi mötte upp fantastiska Juliana Wiklund på morethanwords som fick fånga oss på bild i lika fantastiskt ljus. 
 
Alla borde boka in en familjefotografering hos sin favoritfotograf. Alla. Det är verkligen något som är SÅ värdefullt att ha. Tusen tack Juliana för ditt underbara jobb. Dessa är bara en tjuvkik så om var jag förväntansfull innan så blev det inte direkt bättre nu!
 
 

Det är okej att gråta utan anledning

2014-07-24 | 20:46:29


Sen jag började gå till psykologen så har jag mått bättre. Eller i alla fall kunnat hantera mina känslor bättre. Nu är min psykolog på semester och jag har inte varit där på två veckor. Det känns. Paniken kommer sakta men säkert tillbaka och småsaker stressar upp mig på nolltid. Jag blir arg över att hon är på semester samtidigt som jag blir arg på mig själv över att jag blir arg på henne. På två sekunder kan jag vända och bryta ihop totalt och bara gråta av i princip ingen anledning alls. Bara sådär.
 
Som idag när jag inte fick tag på min kära mamma då jag planerar att åka dit över helgen. När hon inte svarade eller ringde tillbaka blev stressen bara större och större så när jag äntligen efter en timme fick tag på henne så bara grät jag. Utan anledning. Min bästa vän Janika var hos mig då och vi pratade lite om det efteråt. Hon sa något som jag fortfarande tänker på.
 
"Jennie, nu när du vet att du har en depression så måste du kunna acceptera att du mår dåligt och att gråta ut ibland. Det är okej".
 
Hon har rätt. Jag har inte accepterat att jag har en depression. Även om jag pratar om den så har jag inte accepterat att JAG har den. Det är fortfarande ett misslyckande som mamma, som person, att erkänna för mig själv att jag har en förlossningsdepression. Det går jätte bra att skriva det såhär. Men att verkligen ta det till mig. Att VERKLIGEN inse det själv också. Det var svårare än jag trodde. 
 
Tack Janika för att du fanns vid min sida idag. ♥
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)

Glassmonstret

2014-07-23 | 22:08:38


Igår efter att jag jobbat hämtade min sambo och Lucas upp mig och så åkte vi ut till Björnön en snabbis. Satte oss i skuggan med varsin glass, eller ja, Lucas skulle såklart äta sin egen glass och sedan pappas (nej han åt inte upp hela själv). Det var ju såååå mumsigt! Så skönt att åka nånstans tillsammans alla tre, även om det bara blev en snabbis. Det händer ju inte så ofta nuförtiden.
 
 

Häng med bullermamman

2014-07-23 | 19:59:00


Idag har jag och Lucas haft lekdejt med Elina och hennes Charlie. Elina driver bloggen bullermamman.se och har också erfarenheter av förlossningsdepression. Så idag har vi pratat mycket om det. Och det är så skönt att prata med någon som förstår precis hur man känner. För det är så svårt att förklara för någon som inte är i samma situation hur man känner och mår. Sen att Lucas och Charlie kom så bra överens gjorde det ju inte sämre direkt!
 
Tack för en superhärlig dag Elina, hoppas vi snart gör om det! 

Bilder från instagram (missjeniphoto)

Prata om det - På facebook

2014-07-21 | 22:10:32


Syftet med att skriva ut om min förlossningsdepression var att få folk att börja prata om det mer öppet. Så att alla kan läsa, berätta, diskutera och dela med sig av erfarenheter, information och stöd utan att man ska behöva känna skuld, skam eller som om man är den mest ensammaste personen i världen. 
 
Det visade sig, genom den otroliga spridningen på facebook, att det inte bara är jag som önskar detta. Så nu vill jag fortsätta driva ämnet framåt. Öppet och ärligt. Ett steg har vi tagit på facebook i form av en grupp. En öppen grupp. Alla kan läsa. Alla kan gå med. Alla kan prata. Alla kan stötta. 
 
Så vem du än är, oavsett om du själv går igenom en förlossningsdepression eller inte. Oavsett om du är gravid eller inte, oavsett om du har barn eller inte. Gå med. Dela gruppen vidare. Visa ditt stöd. Prata om det.
 
Klicka på bilden för att komma till gruppen på facebook. Eller här.
 
 

Jag blir bara så trött.

2014-07-20 | 19:50:14


Idag är en sån dag då jag blir så otroligt trött. Jag är trött på att diska, trött på att se diskberget, trött på att katterna springer runt och öppnar dörrar, skriker efter mat, strör kattsand över hela badrumsgolvet. Jag är trött på att Lucas drar katterna i svansen, trött på allt gnäll, trött på att inte få äta i lugn och ro, trött på att ständigt torka, plocka och göra rent överallt. Jag är så trött på att vara ensam, trött på allt stök hos grannarna som inte kan hålla käften när dom går (springer) i trapphuset utan bara måste banka på dörrar, skrika och smälla igen entrédörren 3 gånger så att alla verkligen hörde.
 
Idag är jag bara så jävla trött på allting. Imorgon jobbar jag från 09-16 och det ska bli så himla skönt.
 
 

Det är detaljerna som gör helheten

2014-07-19 | 21:04:47


Idag blev det en liten spontantripp till Erikslunds shoppingcenter efter att vi hälsat på min pappa och farmor. Jag håller på att få ordning på Lucas rum och idag kom jag hem med en matta till honom som passade in perfekt. Det blev även lite detaljer till vårt sovrum, en liten klyscha men ack så sann i vårt fall, "kärleken övervinner allt", och ett hjärta med de rätta orden. Jag trivs inte alls i vår lägenhet. Men med små detaljer börjar det forma ett lite mer trivsammare ställe.
 
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)
 

Smash the (cup)cake!

2014-07-18 | 20:23:51


Lucas fick smasha en lite cupcake innan sitt kalas i lördags. Här är en del av resultatet!
 
 
 
 
 
 
 

Dagarna när sambon är hemma

2014-07-18 | 12:39:46


Det är då jag mår som bäst. När sambon är hemma. Då han jobbar i Stockholm och vi bor i Hallstahammar så ses vi inte varje dag. Han kommer hem när han är ledig och det är då jag får vila lite extra mycket, duscha lite extra länge, äta i lugn och ro och åka iväg och vara Jennie en stund. 

Igår var han hemma och vi åkte och handlade en hylla till Lucas rum som dem hjälptes åt med att skruva ihop imorse innan han åkte till Stockholm igen. Jag tog en snabbvisit till storstaden på eftermiddagen och träffade ett brudpar vars bröllop jag ska filma i Augusti. Det är så otroligt skönt att få göra saker på egen hand. Få lite distans till bebisvärlden. Och när jag kommer hem kan jag uppskatta tiden med Lucas så mycket mer. 

Bilder från instagram - missjeniphoto

"Jag hade ingen aning"

2014-07-17 | 12:29:14


Det är den vanligaste meningen jag fått höra sen jag skrev om min förlossningsdepression. Jag hade ingen aning. Nej, hur kunde någon annan veta när jag själv inte visste. Och när man inte vågar prata om hur man faktiskt mår av rädsla för vad andra ska tycka om en. Att man är en dålig mamma eller pappa. Hur ska andra kunna veta?
 
Vi har fått för oss att allt måste vara så himla perfekt. Barnen sover hela nätter och bråkar aldrig vid läggdags. Äter som dem ska. Huset är alltid städat och rent. Tvättkorgen tom och kläderna ligger vikta i garderoben. Vi målar upp en fasad som visar en perfekt tillvaro. För det är de som alla vill se. Som vi tror att alla andra har det. Så om man inte följer normen så är vi dåliga föräldrar. Och om vi talar om att vi mår dåligt, att vi gråter oss till sömns och önskar att en morgondag aldrig kommer igen. Vad ska alla andra tro om en då? 
 
Den nakna sanningen är ju en helt annan än vad vi visar. Många har det jobbigt, utan att vara i en depression. DET ÄR JOBBIGT. Allt är inte gröna skogar och rosa moln. Och man måste våga prata om de mindre bra sakerna med att vara förälder också, utan att vara rädd för att bli dömd. För det är när man inte pratar om det. Som det lätt kan gå för långt och utvecklas till en depression. Det finns så många olika faktorer som kan utlösa en depression, men jag vet själv att bara genom att få prata med någon, vem fan som helst, som lyssnar, inte dömer, så lättar det på en väldigt stor börda. På en väldigt stor press man har som förälder. Om man har hamnat i en förlossningsdepression så behöver man mer hjälp från familj och vänner. Med avlastning. Som jag behöver. Jag fungerar inte till 100%. Men jag kan inte låta bli att tänka på om jag bara vågat prata om hur jag mådde redan från början, när Lucas föddes, så hade jag kanske inte fallit så djupt. Jag hade kanske kunnat undvika depressionen. Om jag hade vetat mer. Om folk hade pratat mer om det.
 
"Jag hade ingen aning". Säger många. Jag med. Och det är inte så konstigt när ingen pratar om det.
 

Lucas 1-årskalas

2014-07-16 | 21:23:46


Jag började planera Lucas 1-årskalas två månader innan han fyllde år (han fyllde 5:e juli och kalaset hade vi förra helgen). Då gjorde jag inbjudningarna och bestämde färgtema och hur jag ville att allt skulle se ut. Jag hade stora planer på ett perfekt kalas till vår lilla kille. När vi har haft ett tufft år ville jag ge honom det bästa kalaset han kunde få. Planerna stannade dock av. Jag orkade inte helt enkelt. Det blev lite sista minuten köp till dukningen och dekorationer men inte alls i den omfattning jag ville att det skulle bli. Energin fanns inte. Och jag kände mig som en dålig mamma som inte ens orkade baka tårta till honom (TACK Ida för hjälpen med tårtan).
 
Men vi spenderade dagen med våra nära och kära och Lucas fick så otroligt fina presenter så jag fick bita mig i läppen flera gånger för att inte börja gråta. Han var så nöjd och lekte med alla gäster och somnade gott för natten sen. Det behöver inte vara pompa och ståt för att få det perfekta kalaset. Det räcker med kärlek. Och det fick han tusen gånger om. Tack alla som var med och firade Lucas och tack till Lucas farmor och farfar som skickade presenter till honom.
 
 

Tillsammans gör vi skillnad

2014-07-15 | 21:48:14


Vilken otrolig respons mitt inlägg om förlossningsdepression fick. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att över 7000 skulle läsa det, på två dagar. Nästan 100 stycken har delat det på facebook. Det är lite svårt att ta in. Alla kommentarer jag fått, i bloggen, på instagram, på facebook, som sms, alla har varit positiva och peppande. Inte en enda har lämnat något negativt. Och det var det jag var beredd på. Jag var beredd på det värsta, fördomar. Att ingen skulle vilja förstå, eller att jag skulle få höra att jag överdrev. Ni visade hur fel jag hade. 
 
Ni visade hur rätt det var att dela med mig av min erfarenhet. Av något som ingen pratar högt om. Och framför allt visade ni mig att tillsammans gör vi skillnad. På riktigt. Flera av kommentarerna har varit från människor som inte vågat prata om hur dem faktiskt mår. Som inte har vetat om att dem inte mår bra och som nu kommer be om hjälp. Det var det jag ville. Med er hjälp kunde vi uppnå det. 
 
Fortsätt prata om det. Högt så att fler hör! Och jag svarar gärna på frågor. 
 
 
 
 

Låt oss prata om det som ingen pratar om.

2014-07-14 | 21:26:29


Låt oss prata om förlossningsdepression. Låt oss prata högt om det.

Den 5:e juli 2013 blev jag mamma för första gången. En obeskrivlig, overklig känsla som man inte kan ta på. Man måste vara mamma själv för att förstå kärleken till sitt barn.  Ett litet liv ligger i ens händer. Som man har burit på i nio månader. Som är helt beroende utav sin mamma och pappa. Jag tror att alla föräldrar håller med mig om att det är den största gåvan man kan få i livet. Att få bli förälder.


 
Men bakom all lycka och kärlek så finns det något som drabbar 1 av 10 nyblivna föräldrar. Något som man inte pratar högt om. Förrän nu. En förlossningsdepression. Jag är en av dem som har det. För en månad sen fick jag ”diagnosen” eller vad man vill kalla det, av min psykolog som jag börjat gå hos en gång i veckan. Jag förstod inte själv först hur det var möjligt. Min son fyllde nyss 1 år. En förlossningsdepression uppkommer vanligast under de första 2-3 månaderna. Men när jag tänker efter och känner efter som jag blev tvungen att göra hos min psykolog. Så handen på hjärtat, har jag inte riktigt mått bra sen Lucas blev 3 månader. Fast det har jag varit duktig på att förtränga, för min omgivning och för mig själv. För jag trodde att det var så man skulle må. Det är en stor förändring i livet att bli förälder och jag hade ingen aning om hur det var och hur man ”ska” känna.

Visserligen har jag fått höra att jag är mer lättstött och arg nuförtiden. Men jag skyllde på sömnbristen som har varit oerhört stor under 9 månader. Vilket jag vet att jag inte är ensam om. Och därför inte reflekterade direkt mycket över. Men när min sambo, Lucas pappa, började jobba heltid i Stockholm i januari i år och vi bor i Hallstahammar så blev det för mycket att klara av allt i hemmet själv. Vardagssysslorna blev stora projekt som jag inte orkade med. Jag slutade äta. Jag orkade inte äta. Jag orkade inte städa, diska eller gå ut med vår hund. Jag orkade knappt leka med Lucas på dagarna och när kvällen kom fick jag panik innan han ens somnat för jag visste att jag inte skulle få sova och istället skulle jag få ett helvete. 


Jag började känna att jag tappade kontrollen mer och mer. Nätterna blev värre och värre. Mitt tålamod kortare och kortare, jag skrek och svor åt Lucas och rädslan för att göra illa honom blev så stor att jag till slut inte vågade lita på mig själv. Även fast jag vet innerst inne att jag aldrig skulle kunna skada Lucas, så var det inte jag som var där mitt i hettan på nätterna. Mitt i kaoset. Mitt i önskan att bara få sova. Antigen skulle jag få tyst på Lucas. Eller ta livet av mig så att jag slapp skiten. Ja, där och då var det ren skit. Ett rent helvete att vara mamma. Men vi tog oss igenom nätterna varje gång, även om jag många gånger gråtit mig till sömns med Lucas tätt intill och känt mig som världens sämsta mamma. Som världens sämsta människa. Som inte förtjänar att få vara mamma till den lilla pojken som ligger bredvid och som är så beroende av trygghet som jag inte kunde ge honom när han behövde det som mest.

 
 

En natt gick det dock för långt. I kaoset, efter att ha försökta få Lucas att somna om utan att lyckas i tre timmar, efter frustration, svordomar och gråt tappade jag kontrollen och skakade honom en gång. En kort sekund som blev till en evighet och i samma sekund kom jag på mig själv och stoppade mig. Istället höll jag honom i famnen tätt intill mig och grät. Jag var ett vrak. Jag ville bara försvinna från jorden så att Lucas kunde få en mamma som älskade honom och som inte tappade humöret när han inte sov.

Lucas reagerade inte på skakningen utan var som vanligt och somnade efter en stund i mina armar när vi båda lugnat ner oss så pass att stämningen blev stillsam igen och han sov där resten av natten. Jag vågade inte för mitt liv lägga ner honom i hans säng utan var så rädd för att jag skadat honom så jag ville känna och höra hans andetag hela tiden. Att vakna med en sådan stor ångest och sedan se Lucas le mot mig som om inget hade hänt, att han är så förlåtande och älskar mig så högt. Den känslan är så svår att förklara och jag gråter bara jag tänker på det.  


Där och då insåg jag att det här inte var normalt. Och två dagar senare bad jag äntligen om hjälp hos BVC som genast skrev ut en remiss till psykolog. Det tog en vecka sen fick jag en tid och går nu dit en dag i veckan. Det tog min psykolog två möten innan hon konstaterade att jag har en förlossningsdepression. Två möten. Det som tagit mig 9 månader tog henne två timmar.  På ett sätt var det skönt att få en ”stämpel” på varför jag mådde såhär. Samtidigt blev jag rädd. För hur ska jag ta mig ur det? Kan man ens det? Vad ska andra tycka? Jag visste ingenting om förlossningsdepressioner. Ingen pratar om det. Man får fylla i en hälsoblankett cirka 6 veckor efter förlossningen som jag inte ens minns vad jag fyllde i för något. Ingen på BVC har pratat med mig om förlossningsdepression varken under graviditeten eller efter. Visst har jag fått frågan ”hur mår du?” men vad svarar man som förstagångsförälder? Man ger dem svaret som dem vill ha. ”Jag mår bara bra”. För hur kan man inte må bra när man precis fått barn? Att visa upp en ”perfekt” tillvaro utåt är nog precis vad många gör för att man inte vågar berätta hur det verkligen ligger till. Jag trodde att någon skulle komma och ta Lucas ifrån mig i samma stund jag berättade hur jag verkligen mådde. Rädslan att bli dömd som förälder och som människa var också en anledning till att jag förnekade och förträngde min hälsa under så lång tid.


Det har inte varit svårt att ”gömma” min depression i jobbet. För där är jag inte deprimerad. Jobbet ger mig energi att orka med att vara mamma. Det känns väldigt hemskt att säga, men att få komma iväg och bara vara Jennie en stund är befriande. Det ger mig kraft och jag kan känna att jag saknar Lucas och vill leka med honom. Vilket jag inte gör när jag bara går hemma.


För mig var det ett misslyckande att visa mig svag. Att visa att jag inte klarar av att vara mamma. Men det handlar egentligen inte om Lucas och min kärlek för honom. För jag älskar verkligen min son och är otroligt tacksam över att han kom till oss.


Men jag behöver avlastning för att orka med vardagen. Det som tar en frisk människa fem minuter, tar mig en halvtimme. Att åka någonstans, som en liten tripp till badet är stora projekt som gör mig helt utmattad. Idag sover Lucas betydligt bättre. 6 av 7 nätter sover han hela natten. Så jag får själv mer vila. Den sjunde natten är fortfarande jobbig men jag kan lättare hantera mitt tålamod tack vare mina besök hos psykologen. Jag blir inte arg. När jag känner att jag börjar bli frustrerad så låter jag Lucas vara i sin säng och jag själv tittar åt ett annat håll och räknar till tio. Känner jag mig lugn då så vänder jag mig mot Lucas igen. Om inte så räknar jag till tio igen och igen tills jag känner att jag är lugn. Det har hjälpt mig. Att skaffa en hobby har också varit en hjälpande hand i min depression. Något jag kan fokusera på och inte tänka på problemen. Att skapa smycken har blivit något jag inte vill vara utan. En aktivitet som ger mig ro i själen och fyller på med energi att orka med vardagen. Jag vet inte hur jag mår från dag till dag. Ena dagen kan jag känna glädje och skratta, andra dagen känner jag mig helt ensam, uppgiven och vill bara gråta även om jag fått sova hela natten och även om Lucas är den gladaste och snällaste lilla pojken som finns.


Det är så svårt för mig att försöka förklara känslan jag känner. Och det har tagit mig väldigt lång tid innan jag kunde erkänna för någon eller till och med mig själv att jag inte mådde bra. Samtidigt känns det så fel att det finns så många där ute som sitter i precis samma situation men som inte vågar prata om det, eller be om hjälp, vilket ger fruktansvärda konsekvenser. Många tar livet av sig. Andra skadar sina barn svårt. Det får inte hända. Det är så fel. Varför pratar man inte om detta öppet och ärligt? Varför ingår inte information om förlossningsdepressioner under föräldragruppen? En förlossningsdepression är som vilken depression som helst. Och man behöver hjälp. Man behöver stöttning. Från BVC, från sin familj och från vänner eller bekanta. Ja, till och med människor man inte känner. Man behöver veta att man inte är ensam. Att det finns fler där ute som går igenom samma sak. Det är därför jag skriver detta. För att berätta för andra som mår som jag, att du inte är ensam. Att det finns hjälp att få och att man kommer bli bättre om man får den hjälpen. 


Nu i efterhand, när jag fått veta att jag genomgår en förlossningsdepression så har jag velat veta mer om det, googlat och pratat, läst och diskuterat. Försökt få tag på den kunskapen jag saknade innan. 

Detta är taget från 1177:s hemsida och jag kan säga med handen på hjärtat att varenda punkt har jag gått igenom, eller går igenom;


Om man har en förlossningsdepression är det vanligt att man


·       känner sig nedstämd och extremt trött
·       har svårt att känna glädje inför barnet
·       har skuldkänslor och känslor av hopplöshet
·       får humörsvängningar, ångest och sömnproblem
·       känner stark oro eller till med panik
·       får svårt att koncentrera sig
·       drar sig tillbaka från familj och vänner
·       har tankar om att skada sig själv eller barnet.


Även denna text är tagen från 1177:s hemsidan:


”Det kan till exempel handla om att man hade en mycket svår förlossning. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet och man kan tvivla på sin egen förmåga att ta hand om barnet.”


Förlossningen var långdragen, efter 24h värkarbete försvann värkarna helt och det blev därför akut kejsarsnitt. Jag blev sövd på grund av epiduralen som slutat verka och tappade för mycket blod. Amningen kom inte heller igång förrän dag 2 och funkade inte riktigt ordentligt så Lucas gick ner i vikt och vi fick direkt börja med ersättning till Lucas. Redan där kände jag mig misslyckad som mamma.


Flera faktorer spelar också in och man vet inte riktigt vad det är som triggar igång en depression hos olika människor.

Men nu i efterhand kan jag förstå bättre varför jag mår som jag mår. Men det har tagit mig 9 månader att komma hit. Jag kan inte sluta tänka på om jag bara vetat litet mer om förlossningsdepression så hade jag kanske sett tecknen tidigare och bett om hjälp tidigare. Innan det gick så långt. Även om huvudsaken är nu att jag får hjälp och kommer att bli bättre så är det så mycket som hade kunnat undvikas tidigare. Vi måste våga prata om svåra sjukdomar. Vi måste kunna lita på att ingen dömer en. Att det finns hjälp att få. Bara vi är ärliga och öppna på hur vi faktiskt mår som nyblivna föräldrar.


 

Lucas födelsedag

2014-07-06 | 20:59:32


Lite bilder från Lucas födelsedag igår, lite paket och tårta innan vi åkte till skantzöbadet och härjade i vattnet :D Tårta var mumma! Av sin farfar fick han fina kläder, av mig och sin pappa fick han regnkläder, sommarjacka, en ny matstol (som han sitter i på bilderna) och ett par jeans :)
 
 

Lucas - 12 månader

2014-07-05 | 20:52:30


Och så var dagen här. Lucas 1-årsdag. Jag har så svårt att förstå att vår lilla bebis har funnits hos oss i ett helt år, när det känns som om han nyss kom till världen. Så mycket glädje och kärlek som du ger alla i din närhet är svår att förklara. 
 
Nu börjar det verkligen gå undan. Lucas älskar att klättra. På allt. Han stampar med fötterna när han blir arg eller vill dansa. Helst på bordet. Han hittar alltid på bus och att jaga katter är jätte roligt. Han är en hejjare på att gå i trappor och vill gärna bygga torn med klossar. Han är även nyfiken på att möblera om, att stoppa ner burkar och skålar i större burkar eller varför inte i mammas stövlar.
 
Nätterna. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här ett år efter att Lucas kom till världen och kunna säga att han sover hela nätter nu. Inte alla. Men 4 av 5 nätter sover han utan att man behöver kliva upp. Snart är det dags att börja på dagis. Vår lilla bebis är nu stor kille men mycket personlighet och en enorm kärlek som han sprider vart han än går. 
 
Grattis Lucas på din 1-års dag. Vi älskar dig så!
 
 







bloglovin