Lucas rum

2014-09-30 | 22:09:04


Idag tog jag tag i att städa lite inne på Lucas rum, medans han var vaken. Det gick sådär. Jag plockade undan och han plockade fram igen. Men jag tänkte att jag skulle visa lite hur det ser ut i hans rum just nu i alla fall så det fick vara värt att plocka upp leksaker sjuttioelva gånger helt enkelt. Rummet är långt ifrån så som jag vill ha det. Soffan ska ut och in med en fotölj istället tillsammans med massa myskuddar och så ska det självklart upp en del tavlor på väggen. Dels hans månadsporträtt och dels några bilder på oss hela familjen. Men det kommer inom sin tid.
 
 
 

sexans äpple är min!!

2014-09-29 | 18:01:59


Idag hämtade jag ut ett väldans trevligt paket på posten. Efter att ha haft iPhone 4S i ungefär 4 år och senaste månader har den varit lite skakig så kom det ju en trevlig nyhet hos Apple. En iPhone 6. Så det fanns ju inte direkt mycket att fundera över. En ny telefon till mig. Tack och adjö 4s för den här tiden. 
 
 

syskonkärlek

2014-09-28 | 20:56:03


En söndagkväll och jag kan inte slita mig från redigeringen. Men hur kan man när man har såna här underbara bilder framför sig? Här är några favoriter från en av familjefotograferingarna i Sundsvall. Mer kommer. 
 
 

VLT pratar om det.

2014-09-26 | 10:01:45


Idag publicerades en artikel i VLT om min förlossningsdepression. Det kändes nervöst att vara med i tidningen sådär. Att lämna ut något så personligt och känsligt. Jag har fått frågan flera gånger varför jag väljer att prata om det såhär öppet. Svaret är faktiskt ganska egoistiskt. 
 
Ända sen mitt allra första inlägg, när jag skrev om det första gången så har det hjälpt mig att prata om det. Öppet och ärligt så att alla hör. Jag mår bättre tack vare att jag pratar om det. Jag skäms inte över det. Den finns där och genom att prata om depressionen så har jag börjat må bättre. Både genom min psykolog, min blogg, på instagram och med mina vänner och familj. Och stödet jag får tillbaka stärker mig tusen gånger om, varje gång. Det är tack vare att jag började prata om min förlossningsdepression som jag kunde känna att något annat hände, något bättre. Jag kunde se ljuset i tunneln - till ett friskare liv som småbarnsförälder. Jag vet att jag inte ska stressa fram det. Även om jag känner att jag mår tusen gånger bättre nu än för sex månader så har jag, fortfarande, sämre dagar. Men dom är betydligt färre och lindrigare än tidigare.
 
Och så tänker jag. Om det har hjälpt mig så mycket. Då kanske, kanske kan jag hjälpa någon mer i samma sitatuion. Som tror att man är helt ensam. Och så kan vi hjälpas åt att hjälpa fler. Tillsammans kan vi göra skillnad och jag tror helt ärligt att det går att bli bättre, genom att prata om det. 
 
Vill ni läsa artikeln så klicka på bilderna, eller här! Dela gärna vidare, så att fler kan börja prata om det! Och glöm inte att det finns en grupp på facebook; prata om det - förlossningsdepression där alla är välkomna att prata. Att stötta och att dela med sig av sina erfarenheter. Öppet och ärligt.

"Allt var jobbigt, det var jobbigt att gå upp ur sängen, att ta hand om Lucas." Idag är Jennie på väg tillbaka till livet. Till livet som mamma till Lucas, sonen som hon vet att hon älskar"
 
Foton: Margareta Andersson för VLT 
 

Dåligt samvete + ångest + sömnbrist + stress = depression

2014-09-25 | 14:30:51


Jag är ganska kass på matte. Det har jag alltid varit. Men en ekvation är helt glasklar. Jag vet precis varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Så fort vi blir föräldrar sätts det en enorm press på oss. Vi ska kunna amma utan problem. Vi ska kunna hantera sömnlösa nätter, för det hör ju till. Vi ska vara beredda på att leva med ständig ångest över att inte räcka till. Och vi ska även kunna hantera stress som aldrig förr. Detta ska vi göra utan att klaga. Utan att prata om hur jobbigt det kan vara. Utan att visa hur trötta vi faktiskt är. För vi har precis blivit föräldrar. Och då ska vi bara vara tacksamma.
 
Jag är tacksam. Väldigt tacksam över att Lucas är vår son. Men det är nog ingen som kan säga helt 100% ärligt att man klarar av att leva med dåligt samvete, stor ångest, hög sömnbrist och stress utan att bli mer eller mindre deprimerad. Alla leva med alla dessa komponenter tillsammans under en längre period och att vara ensam med att ta hand om hushåll, husdjur och bebis gör det ganska uppenbart till varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Varför jag har svårare att känna glädje och kärlek till Lucas som alla pratar om ska komma direkt. Ja ni vet, den där omedelbara kärleken som man sägs ska få första gången man håller i sitt barn. 

Jag minns inte hur jag kände när jag höll Lucas första gången. Jag var nyvaken från att varit sövd under kejsarsnittet och hade nog ett antal smärtstillande i kroppen fortfarande som har gjort det omöjligt för mig att komma ihåg. Jag tycker det är hemskt hur vi ska anpassa oss till en tillvaro vi aldrig varit vana vid förut utan att kunna ventilera oss öppet och ärligt. Jag är inte ensam om att ha en förlossningsdepression. Långt ifrån. Därför pratar jag om det. För att öppna upp till diskussion. Till att visa att man inte är ensam i skiten. Att hjälp finns att få.
 
Idag mår jag betydligt bättre. Varför vet jag inte. Men jag gissar att det har att göra med att jag faktiskt pratar mer om det nu än tidigare. Jag skäms inte längre. Och jag kommer på mig själv med att leka med Lucas och tycker det är det absolut bästa som finns. Den känslan har jag inte haft tidigare. Det var som att vakna från ett mörker helt plötsligt. Bara sådär. 

Tänk om vi inte skulle behöva känna den enorma pressen som samhället driver oss till. Tänk vad bra vi föräldrar skulle må då. Bara släppa allt och kunna njuta av våra underbara barn.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Redigeringsmarathon

2014-09-23 | 10:41:04


Efter att ha spenderat en vecka i Sundsvall och kommer hem med fulla minneskort från fyra fotograferingar så är det redigeringsmarathon som gäller. En kopp té sen köööör vi!
 
Här är en liten smygtitt på den första fotograferingen jag hade. Jag älskar att fota familjer, man har alltid så himla roligt tillsammans!
 
 

Att fånga resan

2014-09-13 | 11:50:51


Jag har aldrig varit intresserad av att ta kort på mig själv bara sådär. Att ställa mig framför kameran istället för bakom. Så fick jag barn 2013 och ville föreviga vår familj. Såklart. Man vill alltid stanna tiden när man har barn. Det går för fort. Värdet för bilder på min familj ökade och vi bokade in en familjefotografering i somras. Men så har jag gjort en egen resa. Utöver att jag blev mamma så hamnade jag även i en förlossningsdepression. Den resan har varit svårare att greppa. För jag har tappat bort mig själv i mörkret. Jag visste inte längre vem jag var. Och nu är det första gången på länge som jag börjar se djupet i mig själv igen. Inte bara en rostig yta.

Den resan är extra viktig för mig. Jag kommer ut från mörkret starkare än någonsin. Även om jag fortfarande har sämre dagar så är dom få. Men jag kan se mig själv utan ett liv i depression. Jag kan andas ren luft igen. Jag vill fortfarande minnas resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Och det vill jag aldrig glömma.
 
Karin från lönnbackafotograferna kom och gjorde just det. Förevigade min resa. Och när  jag såg den här bilden på mig själv så blev allt så glasklart. Nu vet jag. Det är därför bilder är så värdefulla. För dom påminner om livet som varit och låter oss alltid minnas vilka vi är. 
 
 

Bröllop i Stockholm

2014-09-10 | 21:21:44


I lördags fotade jag bröllop i Stockholm. En helt fantastisk dag, på så många sätt. Och jag längtar tills jag kan visa er hela berättelsen. Tills dess får ni en liten tjuvkik.
 
 

Love is always there

2014-09-07 | 14:08:05


Wherever you are,
whatever you do,
you are never alone.
Love is always there.
 
 

Jag är så tacksam över att vara mamma

2014-09-01 | 17:18:17


Häromdagen skrev Linda Blom, som förutom att driva en stor blogg, även är en fantastisk männsika som jag kan kalla min vän, om deras tuffa resa innan dom blev föräldrar till underbara Selma. Det är inte givet att man får barn. Det är aldrig glasklart eller enkelt. För många är det svårt. Det tar tid. I vissa fall funkar det inte alls. Jag blir alltid så otroligt ställd när någon frågar en annan människa "är det inte dags för er att skaffa barn snart?" Frågan ger mig ont i magen och jag skäms nästan när jag hör den. För man vet aldrig om dom faktiskt redan försöker, har försökt i flera år men inte lyckats. En känslig fråga som kan väcka otroligt starka känslor. 
 
Jag är så tacksam över att jag är mamma till Lucas. Över att jag kunde bli mamma. Jag är tacksam för att det gick snabbare än vi kunde tänka oss och att graviditeten var i princip smärtfri. För oss var det enkelt. För andra är det inte det. När jag tänker på Linda och hennes mod att prata om det öppet så tänker jag även på alla andra som kämpar för att få barn. Som kanske aldrig får uppleva att vara mamma. 
 
Jag får uppleva det. Även om jag hindras av min depression just nu att kunna njuta fullt ut så får jag uppleva att vara mamma. Och det kommer jag alltid att vara evigt tacksam för. Det känns inte rätt att det finns par där ute som kämpar och längtar efter en bebis och här sitter jag med en underbar son som jag skriker och svär åt så fort monstret hugger tag i mig. Men jag kommer inte vara sjuk för alltid. Jag kommer bli frisk. Nu jävlar ska jag bli frisk.
 
 







bloglovin