Hej kära billist

2014-10-20 | 21:40:10


Ja, du. Du som körde om mig från påfarten i söndags mot Köping. När jag blinkade ut på motorvägen och du i samma veva gasade upp bakom mig på påfarten för att sedan mötas igen, eftersom att jag också ökade farten av naturliga skäl, där påfarten slutade vilket tvingade mig att tvärnita. Jag tutade åt dig. Av rädsla. Och självklart för att jag blev arg. Förbannad och ledsen.
 
Har du inga barn? En mamma eller pappa? En bästa vän eller kollega? En syster eller bror? En släkting eller en bekant? Har du ingen granne du pratar lite extra länge med? Eller någon som frågar hur din dag har varit? Har du ingen som väntar där hemma på att få slänga sig i din famn och säga att dom saknat dig? Eller hur mycket dom älskar dig?
 
Det har jag. Jag har en son på 1 år. Jag har en sambo. Jag har en mamma och pappa. Jag har systrar. Vänner. Kollegor och bekanta som alla räknar med att jag dyker upp nästa dag. 
 
Om du hade det, så kan jag verkligen inte förstå varför du riskerar ditt liv på ett sådant oansvarigt sätt. Eller varför du inte hade en enda tanke eller respekt för mitt liv. Vad var det du hade så fruktansvärt bråttom till att all vett och sunt förnuft försvann i samma veva som du tryckte ner gaspedalen lite extra och valde att göra en olaglig och farlig omkörning? 
 
Vårt möte där på motorvägen har verkligen etsat sig fast i minnet och jag förstår verkligen inte. Det handlade om sekunder innan våra bilar skulle krocka om min reaktionsförmåga inte hade varit lika snabb som den var. Om jag inte varit uppmärksam på ditt körsätt. Tanken på att inte träffa mina nära och kära igen på grund av någon som dig. Som struntar i trafikens regler och respekt för medtrafikanter. Den tanken gör mig så himla ledsen. För tyvärr så är du inte den enda där ute som jag träffat på och ifrågasatt, långt ifrån. Du råkade bara bli den som fick droppen att rinna över bägare.
 
Så snälla. Berätta. Jag vill väldigt gärna veta.
 
Mvh / En mamma, syster, dotter, sambo, kollega och vän.
 
 

Var med och gör skillnad

2014-10-18 | 20:42:31


Vi är halvvägs in i Oktober, den rosa månaden. Och jag gör, som några kanske redan vet, personliga armband som jag säljer. Under hela Oktober skänker jag 50kr för varje sålt armband med något rosa i sig till cancerfonden. Tillsammans gör vi skillnad.
 
Beställ ditt unika rosa armband till dig själv eller någon du tycker om och bidra du med. 149kr utan motivpärlor, med eller utan text. 199kr med motivpärlor såsom hjärtan eller berlocker, med eller utan text. Jag har även ett ståeende erbjudande ta tre och betala för två. 
 
Maila din beställning till kund@lunica.se och var med i kampen mot cancer!
 
 

Mer selfies till folket!

2014-10-16 | 22:04:04


Jag insåg häromdagen att jag inte fastnar på bild så ofta. Framför allt inte tillsammans med Lucas eller min sambo. Så nu hade jag tänkt att ändra på det. Här kommer ett gäng selfies på mig och Lucas. Och fler hittar ni på instagram (missjeniphoto). En gång om dagen från och med imorgon. Mycket nöje!
 
 

4 år älskling

2014-10-08 | 20:04:00


Ibland undrar jag när bägaren rinner över. Hur många motgångar klarar ett förhållande av egentligen?
Svaret är faktiskt ganska enkelt. 
 
Alla. 
 
Förutsatt att du har ett förhållande med "THE guy". Den rätta. Jag har det.
 
Idag är det tre år sedan vi förlovade oss. Fyra år sedan vi blev ett par. Ett år sedan (och 3 månader) sen vi blev föräldrar. Under dessa år har vi gått igenom den ena krisen efter den andra. Ekonomin. Jobb. Bostad. Förlossningsdepression. Och så ofrivilligt särbos på distans. Endast en av dessa faktorer kan ta död på ett förhållande. Vi står kvar. 
 
Jag får dela mitt liv med dig, i vått och torrt, med dig som stöttepelare genom varje hinder. Och år efter år är vår kärlek precis lika stark som första gången vi träffades. Om inte starkare. 
 
Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet (om än ett onyktert sådant). Jag hoppas (även om jag vet) att vi kommer få många fler år tillsammans. Du gör mig hel.
 
Jag älskar dig.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Hösten är vacker

2014-10-04 | 15:02:45


Vi har ett stort träd utanför oss. Ett lövträd. Och nu under hösten kan ni ju ana hur det ser ut nedanför trädet. Precis. Ett hav av färsprakande löv. Vi tog med oss Lucas ut, jag hängde kameran (Astrid) över axeln och gick dit för att fånga hösten i dess renaste form. När den är som vackrast. För ja, hösten är vacker. 
 
 

Jag är inte stark.

2014-10-02 | 20:47:40


Ända sen jag började prata om min förlossningsdepression så får jag höra att jag är stark. Modig. Ibland värmer det i hjärtat att få höra. Ibland blir jag frustrerad. För ofta stämmer det inte. Jag är inte stark. Som ikväll. Lucas har haft ögoninflammation och jag tyckte det såg så pass bra ut idag att han fick vara på dagis. På eftermiddagen när min syster hämtade honom var han hängig och ögoninflammationen tillbaka. Jag kände mig hemsk som inte hade låtit honom vara hemma längre. Och som jobbat så sent så jag var inte hemma förrän han skulle läggas.
Hej dåligt samvete.
 
Min syster följde med oss hem för att hjälpa till att ge salva. Lucas avskyr det så mycket att han gråter och vrider sig i panik. Det skär i hjärtat. 
Hej ångest.
 
När min syster åkt så fick han välling och blev lugn en liten stund. Tills vällingen tog slut och då började han gråta igen. Hejdlöst och hostar så att han kaskadspyr över hela golvet och hela mig. Där och då känner jag att jag vill ge upp, sätta mig i ett hörn och bara gråta.
Hej paniken.

Där och då är jag inte stark. Utan väldigt svag. Men jag har insett att det är helt okej. Man får vara svag. Jag tycker det är så ledsamt att man anses vara stark för att man visar att man är mänsklig. Att man anses vara modig för att man pratar om något som borde vara självklart att prata om. Det handlar om ens hälsa. Vi frågar ständigt "hur mår du?" Men hur ofta är vi verkligen beredda på att få eller ge ett ärligt svar? Och hur beredda är vi på att ta emot det svaret? Det är där förändringen behöver ske. Det ska inte behövas anses vara starkt eller modigt att prata om hur man mår. Oavsett hur man mår.
 
Nu sitter jag här i mörkret med min kopp té, spyor i håret, med gråten i halsen och Lucas sover. Det är alldeles tyst och jag har ingen att ringa för min telefon vill inte ha någon täckning.
 
Ensam. Svag. Och vet ni. Det är helt okej.
 
 

Lucas rum

2014-09-30 | 22:09:04


Idag tog jag tag i att städa lite inne på Lucas rum, medans han var vaken. Det gick sådär. Jag plockade undan och han plockade fram igen. Men jag tänkte att jag skulle visa lite hur det ser ut i hans rum just nu i alla fall så det fick vara värt att plocka upp leksaker sjuttioelva gånger helt enkelt. Rummet är långt ifrån så som jag vill ha det. Soffan ska ut och in med en fotölj istället tillsammans med massa myskuddar och så ska det självklart upp en del tavlor på väggen. Dels hans månadsporträtt och dels några bilder på oss hela familjen. Men det kommer inom sin tid.
 
 
 

sexans äpple är min!!

2014-09-29 | 18:01:59


Idag hämtade jag ut ett väldans trevligt paket på posten. Efter att ha haft iPhone 4S i ungefär 4 år och senaste månader har den varit lite skakig så kom det ju en trevlig nyhet hos Apple. En iPhone 6. Så det fanns ju inte direkt mycket att fundera över. En ny telefon till mig. Tack och adjö 4s för den här tiden. 
 
 

syskonkärlek

2014-09-28 | 20:56:03


En söndagkväll och jag kan inte slita mig från redigeringen. Men hur kan man när man har såna här underbara bilder framför sig? Här är några favoriter från en av familjefotograferingarna i Sundsvall. Mer kommer. 
 
 

VLT pratar om det.

2014-09-26 | 10:01:45


Idag publicerades en artikel i VLT om min förlossningsdepression. Det kändes nervöst att vara med i tidningen sådär. Att lämna ut något så personligt och känsligt. Jag har fått frågan flera gånger varför jag väljer att prata om det såhär öppet. Svaret är faktiskt ganska egoistiskt. 
 
Ända sen mitt allra första inlägg, när jag skrev om det första gången så har det hjälpt mig att prata om det. Öppet och ärligt så att alla hör. Jag mår bättre tack vare att jag pratar om det. Jag skäms inte över det. Den finns där och genom att prata om depressionen så har jag börjat må bättre. Både genom min psykolog, min blogg, på instagram och med mina vänner och familj. Och stödet jag får tillbaka stärker mig tusen gånger om, varje gång. Det är tack vare att jag började prata om min förlossningsdepression som jag kunde känna att något annat hände, något bättre. Jag kunde se ljuset i tunneln - till ett friskare liv som småbarnsförälder. Jag vet att jag inte ska stressa fram det. Även om jag känner att jag mår tusen gånger bättre nu än för sex månader så har jag, fortfarande, sämre dagar. Men dom är betydligt färre och lindrigare än tidigare.
 
Och så tänker jag. Om det har hjälpt mig så mycket. Då kanske, kanske kan jag hjälpa någon mer i samma sitatuion. Som tror att man är helt ensam. Och så kan vi hjälpas åt att hjälpa fler. Tillsammans kan vi göra skillnad och jag tror helt ärligt att det går att bli bättre, genom att prata om det. 
 
Vill ni läsa artikeln så klicka på bilderna, eller här! Dela gärna vidare, så att fler kan börja prata om det! Och glöm inte att det finns en grupp på facebook; prata om det - förlossningsdepression där alla är välkomna att prata. Att stötta och att dela med sig av sina erfarenheter. Öppet och ärligt.

"Allt var jobbigt, det var jobbigt att gå upp ur sängen, att ta hand om Lucas." Idag är Jennie på väg tillbaka till livet. Till livet som mamma till Lucas, sonen som hon vet att hon älskar"
 
Foton: Margareta Andersson för VLT 
 

Dåligt samvete + ångest + sömnbrist + stress = depression

2014-09-25 | 14:30:51


Jag är ganska kass på matte. Det har jag alltid varit. Men en ekvation är helt glasklar. Jag vet precis varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Så fort vi blir föräldrar sätts det en enorm press på oss. Vi ska kunna amma utan problem. Vi ska kunna hantera sömnlösa nätter, för det hör ju till. Vi ska vara beredda på att leva med ständig ångest över att inte räcka till. Och vi ska även kunna hantera stress som aldrig förr. Detta ska vi göra utan att klaga. Utan att prata om hur jobbigt det kan vara. Utan att visa hur trötta vi faktiskt är. För vi har precis blivit föräldrar. Och då ska vi bara vara tacksamma.
 
Jag är tacksam. Väldigt tacksam över att Lucas är vår son. Men det är nog ingen som kan säga helt 100% ärligt att man klarar av att leva med dåligt samvete, stor ångest, hög sömnbrist och stress utan att bli mer eller mindre deprimerad. Alla leva med alla dessa komponenter tillsammans under en längre period och att vara ensam med att ta hand om hushåll, husdjur och bebis gör det ganska uppenbart till varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Varför jag har svårare att känna glädje och kärlek till Lucas som alla pratar om ska komma direkt. Ja ni vet, den där omedelbara kärleken som man sägs ska få första gången man håller i sitt barn. 

Jag minns inte hur jag kände när jag höll Lucas första gången. Jag var nyvaken från att varit sövd under kejsarsnittet och hade nog ett antal smärtstillande i kroppen fortfarande som har gjort det omöjligt för mig att komma ihåg. Jag tycker det är hemskt hur vi ska anpassa oss till en tillvaro vi aldrig varit vana vid förut utan att kunna ventilera oss öppet och ärligt. Jag är inte ensam om att ha en förlossningsdepression. Långt ifrån. Därför pratar jag om det. För att öppna upp till diskussion. Till att visa att man inte är ensam i skiten. Att hjälp finns att få.
 
Idag mår jag betydligt bättre. Varför vet jag inte. Men jag gissar att det har att göra med att jag faktiskt pratar mer om det nu än tidigare. Jag skäms inte längre. Och jag kommer på mig själv med att leka med Lucas och tycker det är det absolut bästa som finns. Den känslan har jag inte haft tidigare. Det var som att vakna från ett mörker helt plötsligt. Bara sådär. 

Tänk om vi inte skulle behöva känna den enorma pressen som samhället driver oss till. Tänk vad bra vi föräldrar skulle må då. Bara släppa allt och kunna njuta av våra underbara barn.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Redigeringsmarathon

2014-09-23 | 10:41:04


Efter att ha spenderat en vecka i Sundsvall och kommer hem med fulla minneskort från fyra fotograferingar så är det redigeringsmarathon som gäller. En kopp té sen köööör vi!
 
Här är en liten smygtitt på den första fotograferingen jag hade. Jag älskar att fota familjer, man har alltid så himla roligt tillsammans!
 
 

Att fånga resan

2014-09-13 | 11:50:51


Jag har aldrig varit intresserad av att ta kort på mig själv bara sådär. Att ställa mig framför kameran istället för bakom. Så fick jag barn 2013 och ville föreviga vår familj. Såklart. Man vill alltid stanna tiden när man har barn. Det går för fort. Värdet för bilder på min familj ökade och vi bokade in en familjefotografering i somras. Men så har jag gjort en egen resa. Utöver att jag blev mamma så hamnade jag även i en förlossningsdepression. Den resan har varit svårare att greppa. För jag har tappat bort mig själv i mörkret. Jag visste inte längre vem jag var. Och nu är det första gången på länge som jag börjar se djupet i mig själv igen. Inte bara en rostig yta.

Den resan är extra viktig för mig. Jag kommer ut från mörkret starkare än någonsin. Även om jag fortfarande har sämre dagar så är dom få. Men jag kan se mig själv utan ett liv i depression. Jag kan andas ren luft igen. Jag vill fortfarande minnas resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Och det vill jag aldrig glömma.
 
Karin från lönnbackafotograferna kom och gjorde just det. Förevigade min resa. Och när  jag såg den här bilden på mig själv så blev allt så glasklart. Nu vet jag. Det är därför bilder är så värdefulla. För dom påminner om livet som varit och låter oss alltid minnas vilka vi är. 
 
 

Bröllop i Stockholm

2014-09-10 | 21:21:44


I lördags fotade jag bröllop i Stockholm. En helt fantastisk dag, på så många sätt. Och jag längtar tills jag kan visa er hela berättelsen. Tills dess får ni en liten tjuvkik.
 
 

Love is always there

2014-09-07 | 14:08:05


Wherever you are,
whatever you do,
you are never alone.
Love is always there.
 
 

Jag är så tacksam över att vara mamma

2014-09-01 | 17:18:17


Häromdagen skrev Linda Blom, som förutom att driva en stor blogg, även är en fantastisk männsika som jag kan kalla min vän, om deras tuffa resa innan dom blev föräldrar till underbara Selma. Det är inte givet att man får barn. Det är aldrig glasklart eller enkelt. För många är det svårt. Det tar tid. I vissa fall funkar det inte alls. Jag blir alltid så otroligt ställd när någon frågar en annan människa "är det inte dags för er att skaffa barn snart?" Frågan ger mig ont i magen och jag skäms nästan när jag hör den. För man vet aldrig om dom faktiskt redan försöker, har försökt i flera år men inte lyckats. En känslig fråga som kan väcka otroligt starka känslor. 
 
Jag är så tacksam över att jag är mamma till Lucas. Över att jag kunde bli mamma. Jag är tacksam för att det gick snabbare än vi kunde tänka oss och att graviditeten var i princip smärtfri. För oss var det enkelt. För andra är det inte det. När jag tänker på Linda och hennes mod att prata om det öppet så tänker jag även på alla andra som kämpar för att få barn. Som kanske aldrig får uppleva att vara mamma. 
 
Jag får uppleva det. Även om jag hindras av min depression just nu att kunna njuta fullt ut så får jag uppleva att vara mamma. Och det kommer jag alltid att vara evigt tacksam för. Det känns inte rätt att det finns par där ute som kämpar och längtar efter en bebis och här sitter jag med en underbar son som jag skriker och svär åt så fort monstret hugger tag i mig. Men jag kommer inte vara sjuk för alltid. Jag kommer bli frisk. Nu jävlar ska jag bli frisk.
 
 

Stockholm Ink Bash Tatueringsmässa

2014-08-31 | 20:29:03


Idag åkte jag, min systerdotter Theresa, hennes kompis Sandra, Victoria, hennes man Johan och Leia in till Stockholm för att kika runt på Stockholm Ink Bash! Jag och Theresa var dit förra året och var så sugna på att faktiskt tatuera oss där och då. Dock satte pengar (hos mig) och åldern (hos Tess) käppar i hjulet för oss. Så vi bestämde oss snabbt för att återkomma nästa år och då faktiskt tatuera oss. Den här gången fick vi alltså lite extra sällskap med oss också :) Leia var så snäll hela tiden och somnade till slut på pappas rygg. Det är jobbigt att gå runt på mässa.
 
Theresa höll sin del av dealen och hon gjorde sin första tatuering som blev superfin! Man blev bra sugen på att göra en själv! Sandra gjorde även hon en tatuering. Jag själv får snällt vänta lite till innan ekonomin tillåter mer bläck i skinnet. Men en tröja till Lucas följde med hem i alla fall. Älskar märket six bunnies! Vi bestämde lika snabbt att vi åker dit nästa år igen. Kanske vi rent av får med oss min syster/Theresas mamma då också! Det kan nog bli en årlig tradition det här! I like!
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)
 

Bebisdejt i Stockholm

2014-08-29 | 12:42:08


Det finns en grupp på facebook. En som jag hittade när jag väntade Lucas. Där flera gravida mammor med samma BF-månad samlades och pratade om krämpor, illamående och ryggont. Men även om det spänannde, nya livet som väntade. I lördags fick jag träffa två av mammorna från gruppen. Det var tänkt att vi skulle bli så många fler. Men planerna ändrades för många i sista stund så det blev en liten bebisdejt på mammas tomt på Dalarö och vi hade så himla trevligt! Det var så kul att få se ansiktena bakom de personer man har följt så pass länge. Jag hoppas att det blir fler gånger och att vi då blir ännu fler.
 
Här kommer i alla fall ett bildregn från dagen.
 
 

Jag har aldrig varit den som blivit sjuk

2014-08-28 | 19:09:43


Knappt så att jag är förkyld. På något sätt har jag aldrig behövt kryssa i några rutor i hälsojournalen. Inga nervsjukdomar, inga njurproblem, ingen migrän, ingenting. 
 
Tills nu. Idag var jag hos min barnmorska (mvc) för att förnya mitt recept på p-piller. Och vi gick igenom den där listan man fyller i om man har någon sjukdom själv eller har någon familjemedlem som har drabbats av dem. Psykisk ohälsa fanns med på listan. Där var jag. Där är jag. Från att ha varit frisk så kommer jag nu alltid att behöva påminnas om depressionen varje gång jag ska fylla i en hälsodeklaration. Jag hade hoppats på att när jag blir helt frisk så behöver jag inte heller påminnas om den längre. Jag kan gå vidare i livet, gå starkare och rakare i ryggen, jag kan veta varför. Men jag vill inte påminnas om den.
 
Det kändes inte rätt att fylla i något som jag hela tiden tänker hade kunnat förhindras. Kanske hade jag inte drabbats om jag vetat mer tidigare, bett om hjälp tidigare. Kanske överdriver jag mina känslor. Men det är ändå mina. Och precis så jag känner. Den finns där nu och kommer alltid att förfölja mig, genom hela livet. Det där jävla krysset vid "psykisk ohälsa".
 
Foto: Juliana Wiklund
 

I väntan på ett mirakel

2014-08-21 | 20:58:59


Min fina vän och hennes karl väntar på en bebis i magen. När jag var i Sundsvall passade vi såklart på att föreviga deras längtan efter bebis och deras kärlek till varandra. 
 
 

En helg i Sundsvall

2014-08-17 | 21:47:45


Förra helgen var vi till Sundsvall och hälsade på nära och kära. Lucas fick träffa sin släkt på sin pappas sida som självklart har saknat honom. Det är inte lätt när man bor 37 mil ifrån. Kameran var med, men det blev inte så väldigt många bilder tagna. Jag var helt enkelt för stressad för att ha med mig den överallt och fota allt. På instagram finns det dock bilder från hela helgen. Här kommer ett axplock i alla fall.
 
 

När vet man om man är frisk?

2014-08-14 | 19:14:44


Idag mår jag bra. Det gjorde jag igår också. Och dagen innan det. Ja, hela veckan har jag faktiskt mått bra. Är jag inte frisk nu då? När vet jag att jag är frisk? Botad från depressionen? Hur kändes det innan? Kommer jag någonsin känna så igen eller kommer det en ny känsla? 
 
Idag var jag hos psykologen igen. En dag i veckan ses vi. Jag ställde henne frågan;
"Jag mår ju bra. Jag känner inte att jag vill dö längre. Borde jag inte vara frisk då?"
 
Jag visste inte att jag var sjuk, att jag led av en förlossningsdepression. Så hur ska jag veta när jag är bra igen? Jag kan inte komma ihåg hur jag kände innan Lucas kom till världen. Jag minns inte heller så mycket av de senaste månaderna. Mest ett mörkt hål, fylld med hat, frustration, svordomar, sömnlöshet, skrik och gråt. Desperat efter en utväg. Vilken som helst. 
 
Nu känner jag inte så längre. Häromdagen var Lucas vaken mitt i natten från 03:10-04:30. Det rörde mig inte i ryggen. Det kändes naturligt att vara lugn, inte brusa upp och han somnade om igen. Det kändes som en stor seger. Som ett berg som jag hade klättrat upp till toppen. På grund av att jag inte blev stressad, fick inte panik, skrek inte, grät inte. Inga svordomar. Inga tankar om att ta livet av mig. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag är närmare en normal vardag nu än vad jag någonsin varit sen Lucas föddes. 
 
Men så kommer dessa onödiga, spydiga kommentarer från olika människor. Som om det enda dem vill är att göra mig irriterad. Se vart gränsen går. Hur labil jag är egentligen. Jag har fortfarande svårt att se mig som en bra förälder och att få höra all negativitet som finns, minsta lilla. Så bryter jag ihop direkt. Antingen blir jag arg, förbannad rent ut av. Eller så börjar jag bara gråta rakt ut. Varför lägger man sig i andras föräldraskap? Vad är det som är så förbannat roligt att kommentera hur andra gör med sina barn? Så länge det inte handlar om att stötta och peppa så behöver man inte uttrycka sig alls. Jag har ingen nytta av det. Snarare tvärtom. 
 
Jag blir matt bara av att läsa det jag skriver. Det finns så mycket jag vill få ut. Ibland vill jag bara skrika rakt ut allt jag tänker på. Och allt jag inte tänker på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja. 
 
Vi bokade in en ny tid nästa vecka hos pyskologen i alla fall. Så jag är nog inte frisk än. Men på god väg.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Det här med dagis.

2014-08-13 | 12:46:37


Idag är det näst sista dagen på inskolningen för Lucas. Andra gången som jag lämnar honom och går därifrån. Alla barnen var ute och lekte på gården och Lucas sprang iväg direkt för att upptäcka vad de andra barnen höll på med. Han vände sig inte ens om för att se om jag var kvar eller inte. Nyfiken som han är, anpassningsbar som han är. Han bara är. Hemma kollade jag på klockan med jämna mellanrum. Kl 11 äter dom. Efter det vilar dom. Och allt som minuterna gick så undrade jag om han åt ordentligt, skulle han somna sen? När jag ringde kl 12 så fick jag veta att han precis somnat. Han hade inte gråtit en enda gång. Känslan då var att jag ville springa ut på gräsmatten och göra några frivolter, hjula och hoppa glädjeskutt för att visa lättnaden och glädjen.
 
Men så får man höra så många som pratar om bakslag. Att det kan vända och bli värre. Andra pratar om tryggheten. Att han egentligen är för liten för att gå på dagis nu och att barn borde vara hemma i minst två år innan dom börjar på dagis. Att dagarna på dagis inte får bli för långa. Men när det kommer till kritan måste man väl ändå se till varje familjs situation. Som i vårt fall; Jag går igenom en förlossningsdepression och Lucas får garanterat mer uppmärksamhet på dagis än vad han skulle få hemma av en mamma som bara stirrar in i väggen, blir frustrerad och skriker över minsta lilla och inte orkar gå ut vissa dagar eller börjar gråta av ingen anledning. Och med sambon som jobbar i Stockholm och är hemma varannan helg och en dag i veckan så finns det inget utrymme för mig att vila. Då är dagis vår räddning för Lucas. För att han ska bli aktiverad och kunna leka med andra barn som orkar hänga med i hans tempo.
 
Jag känner liksom att fördelarna väger upp nackdelarna i vårt fall. Personalen som jobbar på hans avdelning är underbara. Jag förstår att Lucas inte kan få 100% uppmärksamhet hela tiden. Men det får han inte hemma heller. Jag behöver inte bli påmind om bakslag eller konsekvenser. Det finns liksom överallt i min vardag ändå. Fast på andra sätt. Det bästa måste ändå vara att se till så att alla mår bra. Och Lucas mår väldigt bra på dagis. Det har han visat idag. 
 

Mys med 5-veckors bebis

2014-08-11 | 22:37:41


I helgen har vi varit i Sundsvall och träffat släkt och vänner. Jag hann även med två fotograferingar varav en var med Saga som är fem veckor gammal. Jag var såklart tvungen att mysa lite efter att vi fotat klart och så somnade hon i min famn. Så himla mysigt att få gosa med en liten bebis igen. Det märks så väl att tiden går så himla fort. Har Lucas verkligen varit sådär liten? 
 
Fler bilder kommer, tills dess får ni denna behind the scene-bild som Sagas mamma tog. 
 
 

En liten seger

2014-08-07 | 19:17:29


Idag var det tredje dagen av inskolningen på dagis med Lucas. Och idag när det var dags för vilan så somnade han. Han fick sova i sin vagn, men han sov. I 1,5h till och med. Det kändes så skönt att han kunde känna den tryggheten redan. Min duktiga kille. Nu hoppas jag att det fortsätter gå lika bra. Personalen tycker också att det går jätte bra. Så det känns som en liten seger mitt i kaoset, som jag väljer att namnge depressionen. Det känns som att dagis kan bli vår räddning. 

Efter dagis åkte vi hem till Victoria och Leia och busade med dom. En härlig dag helt enkelt. 

Bilder från instagram (missjeniphoto)

Bröllop på Rockelstad Slott

2014-08-06 | 22:19:30


Idag har jag varit i Flen hela dagen för att filma ett bröllop. Ja, ni hörde rätt, FILMA! Första bröllopet som jag filmar istället för att fota och visst satt nerverna där dom skulle. Det var riktigt roligt att få skapa lite magi med rörlig bild också. Sen hur resultatet blev får vi helt enkelt vänta och se. Det lär ta sin lilla tid innan jag blir klar med klippningen. 
 
Men jag kunde inte hålla mig borta från stillbilder helt och hållet. Några behind the scenes bilder slank med på minneskortet också. Som den här, när den vackra bruden Ellen, fotas av fotografen Lisa Lindström.
 
 

Första dagen på dagis

2014-08-05 | 20:53:38


Idag var det då dags för Lucas första dag på inskolningen. Det tar ungefär fem minuter att gå dit från där vi bor. Men ändå gick jag en halvtimme innan vi skulle vara där. Bara för att vara säker på att vi inte behövde stressa eller springa sista biten. Det behövde vi såklart inte. 
 
Men så fort vi klev innanför dörrarna så kände jag att jag fick svårt att andas. Jag visste inte riktigt vart vi skulle vara även om vi varit där i våras. En personal fick syn på mig och hjälpte mig rätt men jag fick sedan snällt gå ut igen för att lämna vagnen i ett förråd på utegården. Där började jag känna en känsla av panik komma krypandes och jag ville bara springa ut genom grinden igen och hem till vår trygga vrå. Med gråten i halsen gick vi in igen och satte oss på golvet tillsammans med de andra föräldrarna och barnen och så länge ingen pratade med mig så kunde jag lugna ner mig igen. Tillräckligt för att hålla tillbaka tårarna. Varför jag kände så vet jag inte. Det kändes så larvigt. Det är väl ingen som känner såhär av de andra mammorna? Eller?
 
Lucas skötte sig exemplariskt. Han var lite reserverad som han brukar vara när det är något nytt som händer. Men tids nog vågade han ta ut svängarna mer och innan lunchen sprang han runt i rummet och lekte. Det var skönt att se. Men jag förstår inte själv varför jag inte kunde känna samma lugn. Vi fick dock gå hem tidigare på grund av att röken från salabranden nådde Hallsta och låg som en tjock dimma över oss. Ganska skönt för min del. Lucas somnade direkt vi kom hem och jag kunde börja andas igen.
 
 

Eftervärkar

2014-08-04 | 23:16:47


Jag fick tips om en bok som handlar om förlossningsdepression och var såklart tvungen att klicka hem den direkt. Den heter "Eftervärkar" och man får följa Sara när hon och hennes David får en son och om hur Sara börjar må sämre och sämre. Jag blev dock lite besviken. Texten hoppar väldigt mycket fram och tillbaka från dåtid till nutid och jag hade svårt att hänga med i vad som var vad. Jag fick läsa om flera stycken för att hänga med. Och jag tycker inte heller att den gav en så stor inblick i själva depressionen. Utan mer att man fick veta att hon hade en depression och att hon mådde väldigt dåligt, men allt det svåra, jobbiga, alla utbrott fick man inte veta något om på ett djupare plan. Några ångestattacker och lite panik. Men inte i den grad att jag kände igen mig. Kanske förväntade jag mig att läsa om mig själv? Och blev besviken när det inte stämde in på mig?
 
Varenda person som nämns i boken beskrivs otroligt detaljerat. Även hennes känslor. Men det går aldrig över en viss gräns. Och det går aldrig över på hennes son, utan boken handlar om Sara. Vissa stycken kunde jag känna igen i mig själv. Men dem var lite för få för att jag skulle känna att tiden jag la ner på att läsa boken var mödan värt. Tyvärr.
 
Kanske är det så att man inte ska läsa den när man själv är uppe i det. När man själv går igenom det. För alla är så olika och en depression utspelar sig på olika nivåer och sätt för var och en. Det känns bra att det i alla fall finns en bok där ute som tar upp ämnet. Men då det var sådan distans från Saras situation och min så det gick inte att få grepp om boken på det sätt jag tror man ska få för att förstå. Och det borde finnas fler böcker som denna. Fast som går ner på djupet. Ordentligt.
 
Finns det fler som har läst den? Vad tycker ni om den?
 
 

En dag på Vallby Friluftsmuseum

2014-08-02 | 20:20:15


Idag har vi varit in till stan och Vallbys Friluftsmuseum och kikat runt på djur och allt annat fint som finns där. Fika lite gjorde vi också och Lucas sprang runt och samlade på sig kottar. Kan ju vara bra att ha.
 
Nu har han precis somnat och vi har bänkat oss i soffan med varsin kopp té som vi köpte med oss hem från Vallby. Jag är helt slut och kommer förhoppningsvis somna ovaggad ikväll. 
 
 

Sista dagen i juli

2014-07-31 | 20:32:00


Idag fick jag hem ett nytt objektiv och det var jag såklart tvungen att testköra direkt. Lucas fick springa fritt och leka och jag försökte hänga på så gott jag kunde släpandes på skötväska och kameran runt halsen. Imorgon går vi in i dagismånaden. Lucas ska skolas in nästa vecka. Jag har blandade känslor över det. Dels är jag orolig över hur hans rutiner kommer ruckas och förändras och dels så längtar jag faktiskt efter lite egentid. Så att jag kan komma igång med träningen igen och börja jobba 100% med företaget igen. 
 
Idag var det en sån dag då jag bara ville stanna i sängen hela dagen och ångest över att vara tvungen att aktivera Lucas var överflödig. När han sov middag bävade jag mig för att väcka honom för krafterna har inte funnits idag. Så på det sättet blir det skönt med dagis. Han kommer få massa nya vänner att leka med och som orkar leka med honom (förhoppningsvis ;)).
 
 
 
 
 
 
 
Fotad med Canon Eos 5DmarkII + Canon EF 85mm 1,8







bloglovin