Att fånga resan

2014-09-13 | 11:50:51


Jag har aldrig varit intresserad av att ta kort på mig själv bara sådär. Att ställa mig framför kameran istället för bakom. Så fick jag barn 2013 och ville föreviga vår familj. Såklart. Man vill alltid stanna tiden när man har barn. Det går för fort. Värdet för bilder på min familj ökade och vi bokade in en familjefotografering i somras. Men så har jag gjort en egen resa. Utöver att jag blev mamma så hamnade jag även i en förlossningsdepression. Den resan har varit svårare att greppa. För jag har tappat bort mig själv i mörkret. Jag visste inte längre vem jag var. Och nu är det första gången på länge som jag börjar se djupet i mig själv igen. Inte bara en rostig yta.

Den resan är extra viktig för mig. Jag kommer ut från mörkret starkare än någonsin. Även om jag fortfarande har sämre dagar så är dom få. Men jag kan se mig själv utan ett liv i depression. Jag kan andas ren luft igen. Jag vill fortfarande minnas resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Och det vill jag aldrig glömma.
 
Karin från lönnbackafotograferna kom och gjorde just det. Förevigade min resa. Och när  jag såg den här bilden på mig själv så blev allt så glasklart. Nu vet jag. Det är därför bilder är så värdefulla. För dom påminner om livet som varit och låter oss alltid minnas vilka vi är. 
 
 

Bröllop i Stockholm

2014-09-10 | 21:21:44


I lördags fotade jag bröllop i Stockholm. En helt fantastisk dag, på så många sätt. Och jag längtar tills jag kan visa er hela berättelsen. Tills dess får ni en liten tjuvkik.
 
 

Love is always there

2014-09-07 | 14:08:05


Wherever you are,
whatever you do,
you are never alone.
Love is always there.
 
 

Jag är så tacksam över att vara mamma

2014-09-01 | 17:18:17


Häromdagen skrev Linda Blom, som förutom att driva en stor blogg, även är en fantastisk männsika som jag kan kalla min vän, om deras tuffa resa innan dom blev föräldrar till underbara Selma. Det är inte givet att man får barn. Det är aldrig glasklart eller enkelt. För många är det svårt. Det tar tid. I vissa fall funkar det inte alls. Jag blir alltid så otroligt ställd när någon frågar en annan människa "är det inte dags för er att skaffa barn snart?" Frågan ger mig ont i magen och jag skäms nästan när jag hör den. För man vet aldrig om dom faktiskt redan försöker, har försökt i flera år men inte lyckats. En känslig fråga som kan väcka otroligt starka känslor. 
 
Jag är så tacksam över att jag är mamma till Lucas. Över att jag kunde bli mamma. Jag är tacksam för att det gick snabbare än vi kunde tänka oss och att graviditeten var i princip smärtfri. För oss var det enkelt. För andra är det inte det. När jag tänker på Linda och hennes mod att prata om det öppet så tänker jag även på alla andra som kämpar för att få barn. Som kanske aldrig får uppleva att vara mamma. 
 
Jag får uppleva det. Även om jag hindras av min depression just nu att kunna njuta fullt ut så får jag uppleva att vara mamma. Och det kommer jag alltid att vara evigt tacksam för. Det känns inte rätt att det finns par där ute som kämpar och längtar efter en bebis och här sitter jag med en underbar son som jag skriker och svär åt så fort monstret hugger tag i mig. Men jag kommer inte vara sjuk för alltid. Jag kommer bli frisk. Nu jävlar ska jag bli frisk.
 
 

Stockholm Ink Bash Tatueringsmässa

2014-08-31 | 20:29:03


Idag åkte jag, min systerdotter Theresa, hennes kompis Sandra, Victoria, hennes man Johan och Leia in till Stockholm för att kika runt på Stockholm Ink Bash! Jag och Theresa var dit förra året och var så sugna på att faktiskt tatuera oss där och då. Dock satte pengar (hos mig) och åldern (hos Tess) käppar i hjulet för oss. Så vi bestämde oss snabbt för att återkomma nästa år och då faktiskt tatuera oss. Den här gången fick vi alltså lite extra sällskap med oss också :) Leia var så snäll hela tiden och somnade till slut på pappas rygg. Det är jobbigt att gå runt på mässa.
 
Theresa höll sin del av dealen och hon gjorde sin första tatuering som blev superfin! Man blev bra sugen på att göra en själv! Sandra gjorde även hon en tatuering. Jag själv får snällt vänta lite till innan ekonomin tillåter mer bläck i skinnet. Men en tröja till Lucas följde med hem i alla fall. Älskar märket six bunnies! Vi bestämde lika snabbt att vi åker dit nästa år igen. Kanske vi rent av får med oss min syster/Theresas mamma då också! Det kan nog bli en årlig tradition det här! I like!
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)
 

Bebisdejt i Stockholm

2014-08-29 | 12:42:08


Det finns en grupp på facebook. En som jag hittade när jag väntade Lucas. Där flera gravida mammor med samma BF-månad samlades och pratade om krämpor, illamående och ryggont. Men även om det spänannde, nya livet som väntade. I lördags fick jag träffa två av mammorna från gruppen. Det var tänkt att vi skulle bli så många fler. Men planerna ändrades för många i sista stund så det blev en liten bebisdejt på mammas tomt på Dalarö och vi hade så himla trevligt! Det var så kul att få se ansiktena bakom de personer man har följt så pass länge. Jag hoppas att det blir fler gånger och att vi då blir ännu fler.
 
Här kommer i alla fall ett bildregn från dagen.
 
 

Jag har aldrig varit den som blivit sjuk

2014-08-28 | 19:09:43


Knappt så att jag är förkyld. På något sätt har jag aldrig behövt kryssa i några rutor i hälsojournalen. Inga nervsjukdomar, inga njurproblem, ingen migrän, ingenting. 
 
Tills nu. Idag var jag hos min barnmorska (mvc) för att förnya mitt recept på p-piller. Och vi gick igenom den där listan man fyller i om man har någon sjukdom själv eller har någon familjemedlem som har drabbats av dem. Psykisk ohälsa fanns med på listan. Där var jag. Där är jag. Från att ha varit frisk så kommer jag nu alltid att behöva påminnas om depressionen varje gång jag ska fylla i en hälsodeklaration. Jag hade hoppats på att när jag blir helt frisk så behöver jag inte heller påminnas om den längre. Jag kan gå vidare i livet, gå starkare och rakare i ryggen, jag kan veta varför. Men jag vill inte påminnas om den.
 
Det kändes inte rätt att fylla i något som jag hela tiden tänker hade kunnat förhindras. Kanske hade jag inte drabbats om jag vetat mer tidigare, bett om hjälp tidigare. Kanske överdriver jag mina känslor. Men det är ändå mina. Och precis så jag känner. Den finns där nu och kommer alltid att förfölja mig, genom hela livet. Det där jävla krysset vid "psykisk ohälsa".
 
Foto: Juliana Wiklund
 

I väntan på ett mirakel

2014-08-21 | 20:58:59


Min fina vän och hennes karl väntar på en bebis i magen. När jag var i Sundsvall passade vi såklart på att föreviga deras längtan efter bebis och deras kärlek till varandra. 
 
 

En helg i Sundsvall

2014-08-17 | 21:47:45


Förra helgen var vi till Sundsvall och hälsade på nära och kära. Lucas fick träffa sin släkt på sin pappas sida som självklart har saknat honom. Det är inte lätt när man bor 37 mil ifrån. Kameran var med, men det blev inte så väldigt många bilder tagna. Jag var helt enkelt för stressad för att ha med mig den överallt och fota allt. På instagram finns det dock bilder från hela helgen. Här kommer ett axplock i alla fall.
 
 

När vet man om man är frisk?

2014-08-14 | 19:14:44


Idag mår jag bra. Det gjorde jag igår också. Och dagen innan det. Ja, hela veckan har jag faktiskt mått bra. Är jag inte frisk nu då? När vet jag att jag är frisk? Botad från depressionen? Hur kändes det innan? Kommer jag någonsin känna så igen eller kommer det en ny känsla? 
 
Idag var jag hos psykologen igen. En dag i veckan ses vi. Jag ställde henne frågan;
"Jag mår ju bra. Jag känner inte att jag vill dö längre. Borde jag inte vara frisk då?"
 
Jag visste inte att jag var sjuk, att jag led av en förlossningsdepression. Så hur ska jag veta när jag är bra igen? Jag kan inte komma ihåg hur jag kände innan Lucas kom till världen. Jag minns inte heller så mycket av de senaste månaderna. Mest ett mörkt hål, fylld med hat, frustration, svordomar, sömnlöshet, skrik och gråt. Desperat efter en utväg. Vilken som helst. 
 
Nu känner jag inte så längre. Häromdagen var Lucas vaken mitt i natten från 03:10-04:30. Det rörde mig inte i ryggen. Det kändes naturligt att vara lugn, inte brusa upp och han somnade om igen. Det kändes som en stor seger. Som ett berg som jag hade klättrat upp till toppen. På grund av att jag inte blev stressad, fick inte panik, skrek inte, grät inte. Inga svordomar. Inga tankar om att ta livet av mig. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag är närmare en normal vardag nu än vad jag någonsin varit sen Lucas föddes. 
 
Men så kommer dessa onödiga, spydiga kommentarer från olika människor. Som om det enda dem vill är att göra mig irriterad. Se vart gränsen går. Hur labil jag är egentligen. Jag har fortfarande svårt att se mig som en bra förälder och att få höra all negativitet som finns, minsta lilla. Så bryter jag ihop direkt. Antingen blir jag arg, förbannad rent ut av. Eller så börjar jag bara gråta rakt ut. Varför lägger man sig i andras föräldraskap? Vad är det som är så förbannat roligt att kommentera hur andra gör med sina barn? Så länge det inte handlar om att stötta och peppa så behöver man inte uttrycka sig alls. Jag har ingen nytta av det. Snarare tvärtom. 
 
Jag blir matt bara av att läsa det jag skriver. Det finns så mycket jag vill få ut. Ibland vill jag bara skrika rakt ut allt jag tänker på. Och allt jag inte tänker på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja. 
 
Vi bokade in en ny tid nästa vecka hos pyskologen i alla fall. Så jag är nog inte frisk än. Men på god väg.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Det här med dagis.

2014-08-13 | 12:46:37


Idag är det näst sista dagen på inskolningen för Lucas. Andra gången som jag lämnar honom och går därifrån. Alla barnen var ute och lekte på gården och Lucas sprang iväg direkt för att upptäcka vad de andra barnen höll på med. Han vände sig inte ens om för att se om jag var kvar eller inte. Nyfiken som han är, anpassningsbar som han är. Han bara är. Hemma kollade jag på klockan med jämna mellanrum. Kl 11 äter dom. Efter det vilar dom. Och allt som minuterna gick så undrade jag om han åt ordentligt, skulle han somna sen? När jag ringde kl 12 så fick jag veta att han precis somnat. Han hade inte gråtit en enda gång. Känslan då var att jag ville springa ut på gräsmatten och göra några frivolter, hjula och hoppa glädjeskutt för att visa lättnaden och glädjen.
 
Men så får man höra så många som pratar om bakslag. Att det kan vända och bli värre. Andra pratar om tryggheten. Att han egentligen är för liten för att gå på dagis nu och att barn borde vara hemma i minst två år innan dom börjar på dagis. Att dagarna på dagis inte får bli för långa. Men när det kommer till kritan måste man väl ändå se till varje familjs situation. Som i vårt fall; Jag går igenom en förlossningsdepression och Lucas får garanterat mer uppmärksamhet på dagis än vad han skulle få hemma av en mamma som bara stirrar in i väggen, blir frustrerad och skriker över minsta lilla och inte orkar gå ut vissa dagar eller börjar gråta av ingen anledning. Och med sambon som jobbar i Stockholm och är hemma varannan helg och en dag i veckan så finns det inget utrymme för mig att vila. Då är dagis vår räddning för Lucas. För att han ska bli aktiverad och kunna leka med andra barn som orkar hänga med i hans tempo.
 
Jag känner liksom att fördelarna väger upp nackdelarna i vårt fall. Personalen som jobbar på hans avdelning är underbara. Jag förstår att Lucas inte kan få 100% uppmärksamhet hela tiden. Men det får han inte hemma heller. Jag behöver inte bli påmind om bakslag eller konsekvenser. Det finns liksom överallt i min vardag ändå. Fast på andra sätt. Det bästa måste ändå vara att se till så att alla mår bra. Och Lucas mår väldigt bra på dagis. Det har han visat idag. 
 

Mys med 5-veckors bebis

2014-08-11 | 22:37:41


I helgen har vi varit i Sundsvall och träffat släkt och vänner. Jag hann även med två fotograferingar varav en var med Saga som är fem veckor gammal. Jag var såklart tvungen att mysa lite efter att vi fotat klart och så somnade hon i min famn. Så himla mysigt att få gosa med en liten bebis igen. Det märks så väl att tiden går så himla fort. Har Lucas verkligen varit sådär liten? 
 
Fler bilder kommer, tills dess får ni denna behind the scene-bild som Sagas mamma tog. 
 
 

En liten seger

2014-08-07 | 19:17:29


Idag var det tredje dagen av inskolningen på dagis med Lucas. Och idag när det var dags för vilan så somnade han. Han fick sova i sin vagn, men han sov. I 1,5h till och med. Det kändes så skönt att han kunde känna den tryggheten redan. Min duktiga kille. Nu hoppas jag att det fortsätter gå lika bra. Personalen tycker också att det går jätte bra. Så det känns som en liten seger mitt i kaoset, som jag väljer att namnge depressionen. Det känns som att dagis kan bli vår räddning. 

Efter dagis åkte vi hem till Victoria och Leia och busade med dom. En härlig dag helt enkelt. 

Bilder från instagram (missjeniphoto)

Bröllop på Rockelstad Slott

2014-08-06 | 22:19:30


Idag har jag varit i Flen hela dagen för att filma ett bröllop. Ja, ni hörde rätt, FILMA! Första bröllopet som jag filmar istället för att fota och visst satt nerverna där dom skulle. Det var riktigt roligt att få skapa lite magi med rörlig bild också. Sen hur resultatet blev får vi helt enkelt vänta och se. Det lär ta sin lilla tid innan jag blir klar med klippningen. 
 
Men jag kunde inte hålla mig borta från stillbilder helt och hållet. Några behind the scenes bilder slank med på minneskortet också. Som den här, när den vackra bruden Ellen, fotas av fotografen Lisa Lindström.
 
 

Första dagen på dagis

2014-08-05 | 20:53:38


Idag var det då dags för Lucas första dag på inskolningen. Det tar ungefär fem minuter att gå dit från där vi bor. Men ändå gick jag en halvtimme innan vi skulle vara där. Bara för att vara säker på att vi inte behövde stressa eller springa sista biten. Det behövde vi såklart inte. 
 
Men så fort vi klev innanför dörrarna så kände jag att jag fick svårt att andas. Jag visste inte riktigt vart vi skulle vara även om vi varit där i våras. En personal fick syn på mig och hjälpte mig rätt men jag fick sedan snällt gå ut igen för att lämna vagnen i ett förråd på utegården. Där började jag känna en känsla av panik komma krypandes och jag ville bara springa ut genom grinden igen och hem till vår trygga vrå. Med gråten i halsen gick vi in igen och satte oss på golvet tillsammans med de andra föräldrarna och barnen och så länge ingen pratade med mig så kunde jag lugna ner mig igen. Tillräckligt för att hålla tillbaka tårarna. Varför jag kände så vet jag inte. Det kändes så larvigt. Det är väl ingen som känner såhär av de andra mammorna? Eller?
 
Lucas skötte sig exemplariskt. Han var lite reserverad som han brukar vara när det är något nytt som händer. Men tids nog vågade han ta ut svängarna mer och innan lunchen sprang han runt i rummet och lekte. Det var skönt att se. Men jag förstår inte själv varför jag inte kunde känna samma lugn. Vi fick dock gå hem tidigare på grund av att röken från salabranden nådde Hallsta och låg som en tjock dimma över oss. Ganska skönt för min del. Lucas somnade direkt vi kom hem och jag kunde börja andas igen.
 
 

Eftervärkar

2014-08-04 | 23:16:47


Jag fick tips om en bok som handlar om förlossningsdepression och var såklart tvungen att klicka hem den direkt. Den heter "Eftervärkar" och man får följa Sara när hon och hennes David får en son och om hur Sara börjar må sämre och sämre. Jag blev dock lite besviken. Texten hoppar väldigt mycket fram och tillbaka från dåtid till nutid och jag hade svårt att hänga med i vad som var vad. Jag fick läsa om flera stycken för att hänga med. Och jag tycker inte heller att den gav en så stor inblick i själva depressionen. Utan mer att man fick veta att hon hade en depression och att hon mådde väldigt dåligt, men allt det svåra, jobbiga, alla utbrott fick man inte veta något om på ett djupare plan. Några ångestattacker och lite panik. Men inte i den grad att jag kände igen mig. Kanske förväntade jag mig att läsa om mig själv? Och blev besviken när det inte stämde in på mig?
 
Varenda person som nämns i boken beskrivs otroligt detaljerat. Även hennes känslor. Men det går aldrig över en viss gräns. Och det går aldrig över på hennes son, utan boken handlar om Sara. Vissa stycken kunde jag känna igen i mig själv. Men dem var lite för få för att jag skulle känna att tiden jag la ner på att läsa boken var mödan värt. Tyvärr.
 
Kanske är det så att man inte ska läsa den när man själv är uppe i det. När man själv går igenom det. För alla är så olika och en depression utspelar sig på olika nivåer och sätt för var och en. Det känns bra att det i alla fall finns en bok där ute som tar upp ämnet. Men då det var sådan distans från Saras situation och min så det gick inte att få grepp om boken på det sätt jag tror man ska få för att förstå. Och det borde finnas fler böcker som denna. Fast som går ner på djupet. Ordentligt.
 
Finns det fler som har läst den? Vad tycker ni om den?
 
 

En dag på Vallby Friluftsmuseum

2014-08-02 | 20:20:15


Idag har vi varit in till stan och Vallbys Friluftsmuseum och kikat runt på djur och allt annat fint som finns där. Fika lite gjorde vi också och Lucas sprang runt och samlade på sig kottar. Kan ju vara bra att ha.
 
Nu har han precis somnat och vi har bänkat oss i soffan med varsin kopp té som vi köpte med oss hem från Vallby. Jag är helt slut och kommer förhoppningsvis somna ovaggad ikväll. 
 
 

Sista dagen i juli

2014-07-31 | 20:32:00


Idag fick jag hem ett nytt objektiv och det var jag såklart tvungen att testköra direkt. Lucas fick springa fritt och leka och jag försökte hänga på så gott jag kunde släpandes på skötväska och kameran runt halsen. Imorgon går vi in i dagismånaden. Lucas ska skolas in nästa vecka. Jag har blandade känslor över det. Dels är jag orolig över hur hans rutiner kommer ruckas och förändras och dels så längtar jag faktiskt efter lite egentid. Så att jag kan komma igång med träningen igen och börja jobba 100% med företaget igen. 
 
Idag var det en sån dag då jag bara ville stanna i sängen hela dagen och ångest över att vara tvungen att aktivera Lucas var överflödig. När han sov middag bävade jag mig för att väcka honom för krafterna har inte funnits idag. Så på det sättet blir det skönt med dagis. Han kommer få massa nya vänner att leka med och som orkar leka med honom (förhoppningsvis ;)).
 
 
 
 
 
 
 
Fotad med Canon Eos 5DmarkII + Canon EF 85mm 1,8

Vi tre ♥

2014-07-27 | 16:18:48


I helgen åkte jag och Lucas till Stockholm och Dalarö hem till min mamma och hennes sambo. Dit kom även min sambo och spenderade helgen med oss då han är ledig. Något jag har bokat in länge var en fotografering med vår lilla familj och igår blev det äntligen av. Vi mötte upp fantastiska Juliana Wiklund på morethanwords som fick fånga oss på bild i lika fantastiskt ljus. 
 
Alla borde boka in en familjefotografering hos sin favoritfotograf. Alla. Det är verkligen något som är SÅ värdefullt att ha. Tusen tack Juliana för ditt underbara jobb. Dessa är bara en tjuvkik så om var jag förväntansfull innan så blev det inte direkt bättre nu!
 
 

Det är okej att gråta utan anledning

2014-07-24 | 20:46:29


Sen jag började gå till psykologen så har jag mått bättre. Eller i alla fall kunnat hantera mina känslor bättre. Nu är min psykolog på semester och jag har inte varit där på två veckor. Det känns. Paniken kommer sakta men säkert tillbaka och småsaker stressar upp mig på nolltid. Jag blir arg över att hon är på semester samtidigt som jag blir arg på mig själv över att jag blir arg på henne. På två sekunder kan jag vända och bryta ihop totalt och bara gråta av i princip ingen anledning alls. Bara sådär.
 
Som idag när jag inte fick tag på min kära mamma då jag planerar att åka dit över helgen. När hon inte svarade eller ringde tillbaka blev stressen bara större och större så när jag äntligen efter en timme fick tag på henne så bara grät jag. Utan anledning. Min bästa vän Janika var hos mig då och vi pratade lite om det efteråt. Hon sa något som jag fortfarande tänker på.
 
"Jennie, nu när du vet att du har en depression så måste du kunna acceptera att du mår dåligt och att gråta ut ibland. Det är okej".
 
Hon har rätt. Jag har inte accepterat att jag har en depression. Även om jag pratar om den så har jag inte accepterat att JAG har den. Det är fortfarande ett misslyckande som mamma, som person, att erkänna för mig själv att jag har en förlossningsdepression. Det går jätte bra att skriva det såhär. Men att verkligen ta det till mig. Att VERKLIGEN inse det själv också. Det var svårare än jag trodde. 
 
Tack Janika för att du fanns vid min sida idag. ♥
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)

Glassmonstret

2014-07-23 | 22:08:38


Igår efter att jag jobbat hämtade min sambo och Lucas upp mig och så åkte vi ut till Björnön en snabbis. Satte oss i skuggan med varsin glass, eller ja, Lucas skulle såklart äta sin egen glass och sedan pappas (nej han åt inte upp hela själv). Det var ju såååå mumsigt! Så skönt att åka nånstans tillsammans alla tre, även om det bara blev en snabbis. Det händer ju inte så ofta nuförtiden.
 
 

Häng med bullermamman

2014-07-23 | 19:59:00


Idag har jag och Lucas haft lekdejt med Elina och hennes Charlie. Elina driver bloggen bullermamman.se och har också erfarenheter av förlossningsdepression. Så idag har vi pratat mycket om det. Och det är så skönt att prata med någon som förstår precis hur man känner. För det är så svårt att förklara för någon som inte är i samma situation hur man känner och mår. Sen att Lucas och Charlie kom så bra överens gjorde det ju inte sämre direkt!
 
Tack för en superhärlig dag Elina, hoppas vi snart gör om det! 

Bilder från instagram (missjeniphoto)

Prata om det - På facebook

2014-07-21 | 22:10:32


Syftet med att skriva ut om min förlossningsdepression var att få folk att börja prata om det mer öppet. Så att alla kan läsa, berätta, diskutera och dela med sig av erfarenheter, information och stöd utan att man ska behöva känna skuld, skam eller som om man är den mest ensammaste personen i världen. 
 
Det visade sig, genom den otroliga spridningen på facebook, att det inte bara är jag som önskar detta. Så nu vill jag fortsätta driva ämnet framåt. Öppet och ärligt. Ett steg har vi tagit på facebook i form av en grupp. En öppen grupp. Alla kan läsa. Alla kan gå med. Alla kan prata. Alla kan stötta. 
 
Så vem du än är, oavsett om du själv går igenom en förlossningsdepression eller inte. Oavsett om du är gravid eller inte, oavsett om du har barn eller inte. Gå med. Dela gruppen vidare. Visa ditt stöd. Prata om det.
 
Klicka på bilden för att komma till gruppen på facebook. Eller här.
 
 

Jag blir bara så trött.

2014-07-20 | 19:50:14


Idag är en sån dag då jag blir så otroligt trött. Jag är trött på att diska, trött på att se diskberget, trött på att katterna springer runt och öppnar dörrar, skriker efter mat, strör kattsand över hela badrumsgolvet. Jag är trött på att Lucas drar katterna i svansen, trött på allt gnäll, trött på att inte få äta i lugn och ro, trött på att ständigt torka, plocka och göra rent överallt. Jag är så trött på att vara ensam, trött på allt stök hos grannarna som inte kan hålla käften när dom går (springer) i trapphuset utan bara måste banka på dörrar, skrika och smälla igen entrédörren 3 gånger så att alla verkligen hörde.
 
Idag är jag bara så jävla trött på allting. Imorgon jobbar jag från 09-16 och det ska bli så himla skönt.
 
 

Det är detaljerna som gör helheten

2014-07-19 | 21:04:47


Idag blev det en liten spontantripp till Erikslunds shoppingcenter efter att vi hälsat på min pappa och farmor. Jag håller på att få ordning på Lucas rum och idag kom jag hem med en matta till honom som passade in perfekt. Det blev även lite detaljer till vårt sovrum, en liten klyscha men ack så sann i vårt fall, "kärleken övervinner allt", och ett hjärta med de rätta orden. Jag trivs inte alls i vår lägenhet. Men med små detaljer börjar det forma ett lite mer trivsammare ställe.
 
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)
 

Smash the (cup)cake!

2014-07-18 | 20:23:51


Lucas fick smasha en lite cupcake innan sitt kalas i lördags. Här är en del av resultatet!
 
 
 
 
 
 
 

Dagarna när sambon är hemma

2014-07-18 | 12:39:46


Det är då jag mår som bäst. När sambon är hemma. Då han jobbar i Stockholm och vi bor i Hallstahammar så ses vi inte varje dag. Han kommer hem när han är ledig och det är då jag får vila lite extra mycket, duscha lite extra länge, äta i lugn och ro och åka iväg och vara Jennie en stund. 

Igår var han hemma och vi åkte och handlade en hylla till Lucas rum som dem hjälptes åt med att skruva ihop imorse innan han åkte till Stockholm igen. Jag tog en snabbvisit till storstaden på eftermiddagen och träffade ett brudpar vars bröllop jag ska filma i Augusti. Det är så otroligt skönt att få göra saker på egen hand. Få lite distans till bebisvärlden. Och när jag kommer hem kan jag uppskatta tiden med Lucas så mycket mer. 

Bilder från instagram - missjeniphoto

"Jag hade ingen aning"

2014-07-17 | 12:29:14


Det är den vanligaste meningen jag fått höra sen jag skrev om min förlossningsdepression. Jag hade ingen aning. Nej, hur kunde någon annan veta när jag själv inte visste. Och när man inte vågar prata om hur man faktiskt mår av rädsla för vad andra ska tycka om en. Att man är en dålig mamma eller pappa. Hur ska andra kunna veta?
 
Vi har fått för oss att allt måste vara så himla perfekt. Barnen sover hela nätter och bråkar aldrig vid läggdags. Äter som dem ska. Huset är alltid städat och rent. Tvättkorgen tom och kläderna ligger vikta i garderoben. Vi målar upp en fasad som visar en perfekt tillvaro. För det är de som alla vill se. Som vi tror att alla andra har det. Så om man inte följer normen så är vi dåliga föräldrar. Och om vi talar om att vi mår dåligt, att vi gråter oss till sömns och önskar att en morgondag aldrig kommer igen. Vad ska alla andra tro om en då? 
 
Den nakna sanningen är ju en helt annan än vad vi visar. Många har det jobbigt, utan att vara i en depression. DET ÄR JOBBIGT. Allt är inte gröna skogar och rosa moln. Och man måste våga prata om de mindre bra sakerna med att vara förälder också, utan att vara rädd för att bli dömd. För det är när man inte pratar om det. Som det lätt kan gå för långt och utvecklas till en depression. Det finns så många olika faktorer som kan utlösa en depression, men jag vet själv att bara genom att få prata med någon, vem fan som helst, som lyssnar, inte dömer, så lättar det på en väldigt stor börda. På en väldigt stor press man har som förälder. Om man har hamnat i en förlossningsdepression så behöver man mer hjälp från familj och vänner. Med avlastning. Som jag behöver. Jag fungerar inte till 100%. Men jag kan inte låta bli att tänka på om jag bara vågat prata om hur jag mådde redan från början, när Lucas föddes, så hade jag kanske inte fallit så djupt. Jag hade kanske kunnat undvika depressionen. Om jag hade vetat mer. Om folk hade pratat mer om det.
 
"Jag hade ingen aning". Säger många. Jag med. Och det är inte så konstigt när ingen pratar om det.
 

Lucas 1-årskalas

2014-07-16 | 21:23:46


Jag började planera Lucas 1-årskalas två månader innan han fyllde år (han fyllde 5:e juli och kalaset hade vi förra helgen). Då gjorde jag inbjudningarna och bestämde färgtema och hur jag ville att allt skulle se ut. Jag hade stora planer på ett perfekt kalas till vår lilla kille. När vi har haft ett tufft år ville jag ge honom det bästa kalaset han kunde få. Planerna stannade dock av. Jag orkade inte helt enkelt. Det blev lite sista minuten köp till dukningen och dekorationer men inte alls i den omfattning jag ville att det skulle bli. Energin fanns inte. Och jag kände mig som en dålig mamma som inte ens orkade baka tårta till honom (TACK Ida för hjälpen med tårtan).
 
Men vi spenderade dagen med våra nära och kära och Lucas fick så otroligt fina presenter så jag fick bita mig i läppen flera gånger för att inte börja gråta. Han var så nöjd och lekte med alla gäster och somnade gott för natten sen. Det behöver inte vara pompa och ståt för att få det perfekta kalaset. Det räcker med kärlek. Och det fick han tusen gånger om. Tack alla som var med och firade Lucas och tack till Lucas farmor och farfar som skickade presenter till honom.
 
 

Tillsammans gör vi skillnad

2014-07-15 | 21:48:14


Vilken otrolig respons mitt inlägg om förlossningsdepression fick. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att över 7000 skulle läsa det, på två dagar. Nästan 100 stycken har delat det på facebook. Det är lite svårt att ta in. Alla kommentarer jag fått, i bloggen, på instagram, på facebook, som sms, alla har varit positiva och peppande. Inte en enda har lämnat något negativt. Och det var det jag var beredd på. Jag var beredd på det värsta, fördomar. Att ingen skulle vilja förstå, eller att jag skulle få höra att jag överdrev. Ni visade hur fel jag hade. 
 
Ni visade hur rätt det var att dela med mig av min erfarenhet. Av något som ingen pratar högt om. Och framför allt visade ni mig att tillsammans gör vi skillnad. På riktigt. Flera av kommentarerna har varit från människor som inte vågat prata om hur dem faktiskt mår. Som inte har vetat om att dem inte mår bra och som nu kommer be om hjälp. Det var det jag ville. Med er hjälp kunde vi uppnå det. 
 
Fortsätt prata om det. Högt så att fler hör! Och jag svarar gärna på frågor. 
 
 
 
 







bloglovin