Stockholm Ink Bash Tatueringsmässa

2014-08-31 | 20:29:03


Idag åkte jag, min systerdotter Theresa, hennes kompis Sandra, Victoria, hennes man Johan och Leia in till Stockholm för att kika runt på Stockholm Ink Bash! Jag och Theresa var dit förra året och var så sugna på att faktiskt tatuera oss där och då. Dock satte pengar (hos mig) och åldern (hos Tess) käppar i hjulet för oss. Så vi bestämde oss snabbt för att återkomma nästa år och då faktiskt tatuera oss. Den här gången fick vi alltså lite extra sällskap med oss också :) Leia var så snäll hela tiden och somnade till slut på pappas rygg. Det är jobbigt att gå runt på mässa.
 
Theresa höll sin del av dealen och hon gjorde sin första tatuering som blev superfin! Man blev bra sugen på att göra en själv! Sandra gjorde även hon en tatuering. Jag själv får snällt vänta lite till innan ekonomin tillåter mer bläck i skinnet. Men en tröja till Lucas följde med hem i alla fall. Älskar märket six bunnies! Vi bestämde lika snabbt att vi åker dit nästa år igen. Kanske vi rent av får med oss min syster/Theresas mamma då också! Det kan nog bli en årlig tradition det här! I like!
 
Bilder från instagram (missjeniphoto)
 

Bebisdejt i Stockholm

2014-08-29 | 12:42:08


Det finns en grupp på facebook. En som jag hittade när jag väntade Lucas. Där flera gravida mammor med samma BF-månad samlades och pratade om krämpor, illamående och ryggont. Men även om det spänannde, nya livet som väntade. I lördags fick jag träffa två av mammorna från gruppen. Det var tänkt att vi skulle bli så många fler. Men planerna ändrades för många i sista stund så det blev en liten bebisdejt på mammas tomt på Dalarö och vi hade så himla trevligt! Det var så kul att få se ansiktena bakom de personer man har följt så pass länge. Jag hoppas att det blir fler gånger och att vi då blir ännu fler.
 
Här kommer i alla fall ett bildregn från dagen.
 
 

Jag har aldrig varit den som blivit sjuk

2014-08-28 | 19:09:43


Knappt så att jag är förkyld. På något sätt har jag aldrig behövt kryssa i några rutor i hälsojournalen. Inga nervsjukdomar, inga njurproblem, ingen migrän, ingenting. 
 
Tills nu. Idag var jag hos min barnmorska (mvc) för att förnya mitt recept på p-piller. Och vi gick igenom den där listan man fyller i om man har någon sjukdom själv eller har någon familjemedlem som har drabbats av dem. Psykisk ohälsa fanns med på listan. Där var jag. Där är jag. Från att ha varit frisk så kommer jag nu alltid att behöva påminnas om depressionen varje gång jag ska fylla i en hälsodeklaration. Jag hade hoppats på att när jag blir helt frisk så behöver jag inte heller påminnas om den längre. Jag kan gå vidare i livet, gå starkare och rakare i ryggen, jag kan veta varför. Men jag vill inte påminnas om den.
 
Det kändes inte rätt att fylla i något som jag hela tiden tänker hade kunnat förhindras. Kanske hade jag inte drabbats om jag vetat mer tidigare, bett om hjälp tidigare. Kanske överdriver jag mina känslor. Men det är ändå mina. Och precis så jag känner. Den finns där nu och kommer alltid att förfölja mig, genom hela livet. Det där jävla krysset vid "psykisk ohälsa".
 
Foto: Juliana Wiklund
 

I väntan på ett mirakel

2014-08-21 | 20:58:59


Min fina vän och hennes karl väntar på en bebis i magen. När jag var i Sundsvall passade vi såklart på att föreviga deras längtan efter bebis och deras kärlek till varandra. 
 
 

En helg i Sundsvall

2014-08-17 | 21:47:45


Förra helgen var vi till Sundsvall och hälsade på nära och kära. Lucas fick träffa sin släkt på sin pappas sida som självklart har saknat honom. Det är inte lätt när man bor 37 mil ifrån. Kameran var med, men det blev inte så väldigt många bilder tagna. Jag var helt enkelt för stressad för att ha med mig den överallt och fota allt. På instagram finns det dock bilder från hela helgen. Här kommer ett axplock i alla fall.
 
 

När vet man om man är frisk?

2014-08-14 | 19:14:44


Idag mår jag bra. Det gjorde jag igår också. Och dagen innan det. Ja, hela veckan har jag faktiskt mått bra. Är jag inte frisk nu då? När vet jag att jag är frisk? Botad från depressionen? Hur kändes det innan? Kommer jag någonsin känna så igen eller kommer det en ny känsla? 
 
Idag var jag hos psykologen igen. En dag i veckan ses vi. Jag ställde henne frågan;
"Jag mår ju bra. Jag känner inte att jag vill dö längre. Borde jag inte vara frisk då?"
 
Jag visste inte att jag var sjuk, att jag led av en förlossningsdepression. Så hur ska jag veta när jag är bra igen? Jag kan inte komma ihåg hur jag kände innan Lucas kom till världen. Jag minns inte heller så mycket av de senaste månaderna. Mest ett mörkt hål, fylld med hat, frustration, svordomar, sömnlöshet, skrik och gråt. Desperat efter en utväg. Vilken som helst. 
 
Nu känner jag inte så längre. Häromdagen var Lucas vaken mitt i natten från 03:10-04:30. Det rörde mig inte i ryggen. Det kändes naturligt att vara lugn, inte brusa upp och han somnade om igen. Det kändes som en stor seger. Som ett berg som jag hade klättrat upp till toppen. På grund av att jag inte blev stressad, fick inte panik, skrek inte, grät inte. Inga svordomar. Inga tankar om att ta livet av mig. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag är närmare en normal vardag nu än vad jag någonsin varit sen Lucas föddes. 
 
Men så kommer dessa onödiga, spydiga kommentarer från olika människor. Som om det enda dem vill är att göra mig irriterad. Se vart gränsen går. Hur labil jag är egentligen. Jag har fortfarande svårt att se mig som en bra förälder och att få höra all negativitet som finns, minsta lilla. Så bryter jag ihop direkt. Antingen blir jag arg, förbannad rent ut av. Eller så börjar jag bara gråta rakt ut. Varför lägger man sig i andras föräldraskap? Vad är det som är så förbannat roligt att kommentera hur andra gör med sina barn? Så länge det inte handlar om att stötta och peppa så behöver man inte uttrycka sig alls. Jag har ingen nytta av det. Snarare tvärtom. 
 
Jag blir matt bara av att läsa det jag skriver. Det finns så mycket jag vill få ut. Ibland vill jag bara skrika rakt ut allt jag tänker på. Och allt jag inte tänker på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja. 
 
Vi bokade in en ny tid nästa vecka hos pyskologen i alla fall. Så jag är nog inte frisk än. Men på god väg.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Det här med dagis.

2014-08-13 | 12:46:37


Idag är det näst sista dagen på inskolningen för Lucas. Andra gången som jag lämnar honom och går därifrån. Alla barnen var ute och lekte på gården och Lucas sprang iväg direkt för att upptäcka vad de andra barnen höll på med. Han vände sig inte ens om för att se om jag var kvar eller inte. Nyfiken som han är, anpassningsbar som han är. Han bara är. Hemma kollade jag på klockan med jämna mellanrum. Kl 11 äter dom. Efter det vilar dom. Och allt som minuterna gick så undrade jag om han åt ordentligt, skulle han somna sen? När jag ringde kl 12 så fick jag veta att han precis somnat. Han hade inte gråtit en enda gång. Känslan då var att jag ville springa ut på gräsmatten och göra några frivolter, hjula och hoppa glädjeskutt för att visa lättnaden och glädjen.
 
Men så får man höra så många som pratar om bakslag. Att det kan vända och bli värre. Andra pratar om tryggheten. Att han egentligen är för liten för att gå på dagis nu och att barn borde vara hemma i minst två år innan dom börjar på dagis. Att dagarna på dagis inte får bli för långa. Men när det kommer till kritan måste man väl ändå se till varje familjs situation. Som i vårt fall; Jag går igenom en förlossningsdepression och Lucas får garanterat mer uppmärksamhet på dagis än vad han skulle få hemma av en mamma som bara stirrar in i väggen, blir frustrerad och skriker över minsta lilla och inte orkar gå ut vissa dagar eller börjar gråta av ingen anledning. Och med sambon som jobbar i Stockholm och är hemma varannan helg och en dag i veckan så finns det inget utrymme för mig att vila. Då är dagis vår räddning för Lucas. För att han ska bli aktiverad och kunna leka med andra barn som orkar hänga med i hans tempo.
 
Jag känner liksom att fördelarna väger upp nackdelarna i vårt fall. Personalen som jobbar på hans avdelning är underbara. Jag förstår att Lucas inte kan få 100% uppmärksamhet hela tiden. Men det får han inte hemma heller. Jag behöver inte bli påmind om bakslag eller konsekvenser. Det finns liksom överallt i min vardag ändå. Fast på andra sätt. Det bästa måste ändå vara att se till så att alla mår bra. Och Lucas mår väldigt bra på dagis. Det har han visat idag. 
 

Mys med 5-veckors bebis

2014-08-11 | 22:37:41


I helgen har vi varit i Sundsvall och träffat släkt och vänner. Jag hann även med två fotograferingar varav en var med Saga som är fem veckor gammal. Jag var såklart tvungen att mysa lite efter att vi fotat klart och så somnade hon i min famn. Så himla mysigt att få gosa med en liten bebis igen. Det märks så väl att tiden går så himla fort. Har Lucas verkligen varit sådär liten? 
 
Fler bilder kommer, tills dess får ni denna behind the scene-bild som Sagas mamma tog. 
 
 

En liten seger

2014-08-07 | 19:17:29


Idag var det tredje dagen av inskolningen på dagis med Lucas. Och idag när det var dags för vilan så somnade han. Han fick sova i sin vagn, men han sov. I 1,5h till och med. Det kändes så skönt att han kunde känna den tryggheten redan. Min duktiga kille. Nu hoppas jag att det fortsätter gå lika bra. Personalen tycker också att det går jätte bra. Så det känns som en liten seger mitt i kaoset, som jag väljer att namnge depressionen. Det känns som att dagis kan bli vår räddning. 

Efter dagis åkte vi hem till Victoria och Leia och busade med dom. En härlig dag helt enkelt. 

Bilder från instagram (missjeniphoto)

Bröllop på Rockelstad Slott

2014-08-06 | 22:19:30


Idag har jag varit i Flen hela dagen för att filma ett bröllop. Ja, ni hörde rätt, FILMA! Första bröllopet som jag filmar istället för att fota och visst satt nerverna där dom skulle. Det var riktigt roligt att få skapa lite magi med rörlig bild också. Sen hur resultatet blev får vi helt enkelt vänta och se. Det lär ta sin lilla tid innan jag blir klar med klippningen. 
 
Men jag kunde inte hålla mig borta från stillbilder helt och hållet. Några behind the scenes bilder slank med på minneskortet också. Som den här, när den vackra bruden Ellen, fotas av fotografen Lisa Lindström.
 
 

Första dagen på dagis

2014-08-05 | 20:53:38


Idag var det då dags för Lucas första dag på inskolningen. Det tar ungefär fem minuter att gå dit från där vi bor. Men ändå gick jag en halvtimme innan vi skulle vara där. Bara för att vara säker på att vi inte behövde stressa eller springa sista biten. Det behövde vi såklart inte. 
 
Men så fort vi klev innanför dörrarna så kände jag att jag fick svårt att andas. Jag visste inte riktigt vart vi skulle vara även om vi varit där i våras. En personal fick syn på mig och hjälpte mig rätt men jag fick sedan snällt gå ut igen för att lämna vagnen i ett förråd på utegården. Där började jag känna en känsla av panik komma krypandes och jag ville bara springa ut genom grinden igen och hem till vår trygga vrå. Med gråten i halsen gick vi in igen och satte oss på golvet tillsammans med de andra föräldrarna och barnen och så länge ingen pratade med mig så kunde jag lugna ner mig igen. Tillräckligt för att hålla tillbaka tårarna. Varför jag kände så vet jag inte. Det kändes så larvigt. Det är väl ingen som känner såhär av de andra mammorna? Eller?
 
Lucas skötte sig exemplariskt. Han var lite reserverad som han brukar vara när det är något nytt som händer. Men tids nog vågade han ta ut svängarna mer och innan lunchen sprang han runt i rummet och lekte. Det var skönt att se. Men jag förstår inte själv varför jag inte kunde känna samma lugn. Vi fick dock gå hem tidigare på grund av att röken från salabranden nådde Hallsta och låg som en tjock dimma över oss. Ganska skönt för min del. Lucas somnade direkt vi kom hem och jag kunde börja andas igen.
 
 

Eftervärkar

2014-08-04 | 23:16:47


Jag fick tips om en bok som handlar om förlossningsdepression och var såklart tvungen att klicka hem den direkt. Den heter "Eftervärkar" och man får följa Sara när hon och hennes David får en son och om hur Sara börjar må sämre och sämre. Jag blev dock lite besviken. Texten hoppar väldigt mycket fram och tillbaka från dåtid till nutid och jag hade svårt att hänga med i vad som var vad. Jag fick läsa om flera stycken för att hänga med. Och jag tycker inte heller att den gav en så stor inblick i själva depressionen. Utan mer att man fick veta att hon hade en depression och att hon mådde väldigt dåligt, men allt det svåra, jobbiga, alla utbrott fick man inte veta något om på ett djupare plan. Några ångestattacker och lite panik. Men inte i den grad att jag kände igen mig. Kanske förväntade jag mig att läsa om mig själv? Och blev besviken när det inte stämde in på mig?
 
Varenda person som nämns i boken beskrivs otroligt detaljerat. Även hennes känslor. Men det går aldrig över en viss gräns. Och det går aldrig över på hennes son, utan boken handlar om Sara. Vissa stycken kunde jag känna igen i mig själv. Men dem var lite för få för att jag skulle känna att tiden jag la ner på att läsa boken var mödan värt. Tyvärr.
 
Kanske är det så att man inte ska läsa den när man själv är uppe i det. När man själv går igenom det. För alla är så olika och en depression utspelar sig på olika nivåer och sätt för var och en. Det känns bra att det i alla fall finns en bok där ute som tar upp ämnet. Men då det var sådan distans från Saras situation och min så det gick inte att få grepp om boken på det sätt jag tror man ska få för att förstå. Och det borde finnas fler böcker som denna. Fast som går ner på djupet. Ordentligt.
 
Finns det fler som har läst den? Vad tycker ni om den?
 
 

En dag på Vallby Friluftsmuseum

2014-08-02 | 20:20:15


Idag har vi varit in till stan och Vallbys Friluftsmuseum och kikat runt på djur och allt annat fint som finns där. Fika lite gjorde vi också och Lucas sprang runt och samlade på sig kottar. Kan ju vara bra att ha.
 
Nu har han precis somnat och vi har bänkat oss i soffan med varsin kopp té som vi köpte med oss hem från Vallby. Jag är helt slut och kommer förhoppningsvis somna ovaggad ikväll. 
 
 







bloglovin