Lucas önskelista till tomten

2014-10-29 | 21:19:55


Det börjar pratas jul nu. Julprodukter börjar synas i butikerna och planeringen inför julafton påbörjas. Lucas har skrivit en liten önskelista till tomten och då det skulle ta alldeles för lång tid att skriva ner allt så kommer här ett litet axplock och sedan tycker han att fantasin får flöda fritt.
 
- Leksaker som klossar, bilar, traktorer (väldigt hett just nu), pussel och lego är några alternativ som han tycker är roligt att leka med.
- Mössa från Elodie Details i blått, så den passar vår åkpåse i vagnen
- Inredning. Nu när Lucas har eget rum vill han såklart få det så fint och prydligt det bara går (i cirka fem minuter i alla fall). Klädhängare, mätsticka så han ser hur snabbt han växer, bokhylla och en kista så han kan förvara sina leksaker i står högt upp på listan.
- böcker i alla dess varianter, så att han blir lika klok som sin far och kanske sitter still i några minuter i alla fall ;)
 
Alla varor på önskelistan finns att handla hos jollyroom.se
 
 

Hej kära billist

2014-10-20 | 21:40:10


Ja, du. Du som körde om mig från påfarten i söndags mot Köping. När jag blinkade ut på motorvägen och du i samma veva gasade upp bakom mig på påfarten för att sedan mötas igen, eftersom att jag också ökade farten av naturliga skäl, där påfarten slutade vilket tvingade mig att tvärnita. Jag tutade åt dig. Av rädsla. Och självklart för att jag blev arg. Förbannad och ledsen.
 
Har du inga barn? En mamma eller pappa? En bästa vän eller kollega? En syster eller bror? En släkting eller en bekant? Har du ingen granne du pratar lite extra länge med? Eller någon som frågar hur din dag har varit? Har du ingen som väntar där hemma på att få slänga sig i din famn och säga att dom saknat dig? Eller hur mycket dom älskar dig?
 
Det har jag. Jag har en son på 1 år. Jag har en sambo. Jag har en mamma och pappa. Jag har systrar. Vänner. Kollegor och bekanta som alla räknar med att jag dyker upp nästa dag. 
 
Om du hade det, så kan jag verkligen inte förstå varför du riskerar ditt liv på ett sådant oansvarigt sätt. Eller varför du inte hade en enda tanke eller respekt för mitt liv. Vad var det du hade så fruktansvärt bråttom till att all vett och sunt förnuft försvann i samma veva som du tryckte ner gaspedalen lite extra och valde att göra en olaglig och farlig omkörning? 
 
Vårt möte där på motorvägen har verkligen etsat sig fast i minnet och jag förstår verkligen inte. Det handlade om sekunder innan våra bilar skulle krocka om min reaktionsförmåga inte hade varit lika snabb som den var. Om jag inte varit uppmärksam på ditt körsätt. Tanken på att inte träffa mina nära och kära igen på grund av någon som dig. Som struntar i trafikens regler och respekt för medtrafikanter. Den tanken gör mig så himla ledsen. För tyvärr så är du inte den enda där ute som jag träffat på och ifrågasatt, långt ifrån. Du råkade bara bli den som fick droppen att rinna över bägare.
 
Så snälla. Berätta. Jag vill väldigt gärna veta.
 
Mvh / En mamma, syster, dotter, sambo, kollega och vän.
 
 

Var med och gör skillnad

2014-10-18 | 20:42:31


Vi är halvvägs in i Oktober, den rosa månaden. Och jag gör, som några kanske redan vet, personliga armband som jag säljer. Under hela Oktober skänker jag 50kr för varje sålt armband med något rosa i sig till cancerfonden. Tillsammans gör vi skillnad.
 
Beställ ditt unika rosa armband till dig själv eller någon du tycker om och bidra du med. 149kr utan motivpärlor, med eller utan text. 199kr med motivpärlor såsom hjärtan eller berlocker, med eller utan text. Jag har även ett ståeende erbjudande ta tre och betala för två. 
 
Maila din beställning till kund@lunica.se och var med i kampen mot cancer!
 
 

Mer selfies till folket!

2014-10-16 | 22:04:04


Jag insåg häromdagen att jag inte fastnar på bild så ofta. Framför allt inte tillsammans med Lucas eller min sambo. Så nu hade jag tänkt att ändra på det. Här kommer ett gäng selfies på mig och Lucas. Och fler hittar ni på instagram (missjeniphoto). En gång om dagen från och med imorgon. Mycket nöje!
 
 

4 år älskling

2014-10-08 | 20:04:00


Ibland undrar jag när bägaren rinner över. Hur många motgångar klarar ett förhållande av egentligen?
Svaret är faktiskt ganska enkelt. 
 
Alla. 
 
Förutsatt att du har ett förhållande med "THE guy". Den rätta. Jag har det.
 
Idag är det tre år sedan vi förlovade oss. Fyra år sedan vi blev ett par. Ett år sedan (och 3 månader) sen vi blev föräldrar. Under dessa år har vi gått igenom den ena krisen efter den andra. Ekonomin. Jobb. Bostad. Förlossningsdepression. Och så ofrivilligt särbos på distans. Endast en av dessa faktorer kan ta död på ett förhållande. Vi står kvar. 
 
Jag får dela mitt liv med dig, i vått och torrt, med dig som stöttepelare genom varje hinder. Och år efter år är vår kärlek precis lika stark som första gången vi träffades. Om inte starkare. 
 
Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet (om än ett onyktert sådant). Jag hoppas (även om jag vet) att vi kommer få många fler år tillsammans. Du gör mig hel.
 
Jag älskar dig.
 
Foto: Juliana Wiklund
 

Hösten är vacker

2014-10-04 | 15:02:45


Vi har ett stort träd utanför oss. Ett lövträd. Och nu under hösten kan ni ju ana hur det ser ut nedanför trädet. Precis. Ett hav av färsprakande löv. Vi tog med oss Lucas ut, jag hängde kameran (Astrid) över axeln och gick dit för att fånga hösten i dess renaste form. När den är som vackrast. För ja, hösten är vacker. 
 
 

Jag är inte stark.

2014-10-02 | 20:47:40


Ända sen jag började prata om min förlossningsdepression så får jag höra att jag är stark. Modig. Ibland värmer det i hjärtat att få höra. Ibland blir jag frustrerad. För ofta stämmer det inte. Jag är inte stark. Som ikväll. Lucas har haft ögoninflammation och jag tyckte det såg så pass bra ut idag att han fick vara på dagis. På eftermiddagen när min syster hämtade honom var han hängig och ögoninflammationen tillbaka. Jag kände mig hemsk som inte hade låtit honom vara hemma längre. Och som jobbat så sent så jag var inte hemma förrän han skulle läggas.
Hej dåligt samvete.
 
Min syster följde med oss hem för att hjälpa till att ge salva. Lucas avskyr det så mycket att han gråter och vrider sig i panik. Det skär i hjärtat. 
Hej ångest.
 
När min syster åkt så fick han välling och blev lugn en liten stund. Tills vällingen tog slut och då började han gråta igen. Hejdlöst och hostar så att han kaskadspyr över hela golvet och hela mig. Där och då känner jag att jag vill ge upp, sätta mig i ett hörn och bara gråta.
Hej paniken.

Där och då är jag inte stark. Utan väldigt svag. Men jag har insett att det är helt okej. Man får vara svag. Jag tycker det är så ledsamt att man anses vara stark för att man visar att man är mänsklig. Att man anses vara modig för att man pratar om något som borde vara självklart att prata om. Det handlar om ens hälsa. Vi frågar ständigt "hur mår du?" Men hur ofta är vi verkligen beredda på att få eller ge ett ärligt svar? Och hur beredda är vi på att ta emot det svaret? Det är där förändringen behöver ske. Det ska inte behövas anses vara starkt eller modigt att prata om hur man mår. Oavsett hur man mår.
 
Nu sitter jag här i mörkret med min kopp té, spyor i håret, med gråten i halsen och Lucas sover. Det är alldeles tyst och jag har ingen att ringa för min telefon vill inte ha någon täckning.
 
Ensam. Svag. Och vet ni. Det är helt okej.
 
 







bloglovin