Som dag och natt

Det var längesen jag skrev om känslor. Om min hälsa och mitt måeende. Delvis på grund av att jag faktiskt mår bra och vill njuta av varje sekund som dagen ger mig. Tiden vid datorn regleras därför enbart till jobb. Med undantag för några svackor under december så har jag känt att jag vunnit. Jag besegrade min depression. Bara sådär. Eller bara och bara var det såklart inte. Men det var som natt och dag. En dag vaknade jag och kände att livet inte var så eländigt. Jag har fått enormt mycket hjälp och avlastning av min familj och vänner och det är jag evigt tacksam över. Vägen tillbaka hade nog tagit mycket längre tid utan det stödet.
 
Jag går fortfarande till min psykolog. Men med tre veckors mellanrum istället för en vecka. Och när jag är där pratar jag mer än vad hon gör. Med ett leende på läpparna. Tidigare satt jag och stirrade ner i golvet, vägrade möta hennes blick och fingrade på mina armband. 
 
Men det finns en punkt där jag fortfarande blir väldigt liten och vill helst krypa upp i ett hörn för att sedan försvinna. Det är personliga påhopp. När jag får höra minsta lilla negativitet om mig som person. Då sjunker jag. Det kan vara allt från att bli kallad för "jävla kärring" som jag blev idag, eller att jag spelar dum/korkad för skojs skull och nedvärderar mig själv. Helt oprovocerat. Minsta lilla kritik mot mig som person är för mig så mycket mer än en onödig kommentar. Det är en bekräftelse på att det jag själv trodde om mig då, är sant. Jag är värdelös. Misslyckad. Dum. Dålig. Och det är betydligt svårare för mig att skaka av dessa ord än vad folk kan tro. Dem gnager inom mig i bakhuvudet och lagras där tills nästa gång jag får höra något annat. Problemet är att dessa ord skakas inte bort. Dem växer och äter upp mig inifrån. Om jag inte pratar om det med någon. Eller går ut och springer.
 
Jag har alltid haft svårt att förstå varför man säger elaka saker till människor, vänner eller ovänner. Bekanta eller främlingar. Varför tar man till personliga påhopp? För att göra den andra personen svagare, ledsen och sårad. För det är precis det som händer. Man har ingen aning om vad någon annan har i bagaget, vad man gått igenom eller går igenom och minsta lilla ord kan såra otroligt hårt. 
 
Så även om jag mår så himla mycket bättre nu. Och även om jag känner mig stark i min roll som mamma, så är det jätte svårt att få tillbaka självkänslan. Att jag duger som jag är. Att jag är bra. 
 
Så snälla, nästa gång du skulle vilja kasta ur dig något ord som du tror kan såra någon. Oavsett om du själv inte tycker det. Så säg det inte. Ge personen en kram istället. Vi behöver kramas mer.
 
 
 


Kommentarer
Postat av: Gabriella

Hej! 😊
Känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag kan också börja känna att jag är på väg att besegra min förlossningsdepression.

Jag har också svårt när jag får hörs något negativt om mig själv.. Det kan räcka med så lite så trycker jag ned mig själv ännu mer, tyvärr..

Vet du vad! DU är bra som DU är! ❤️

Styrkekram!

Svar: Tack ❤️ och Du är bra som du är ❤️ kramar!
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2015-03-18 @ 23:18:24
URL: http://www.bellaellas.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: