Fotograf Missjeni - Fotograf, fru och mamma

Jag är ganska kass på matte. Det har jag alltid varit. Men en ekvation är helt glasklar. Jag vet precis varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Så fort vi blir föräldrar sätts det en enorm press på oss. Vi ska kunna amma utan problem. Vi ska kunna hantera sömnlösa nätter, för det hör ju till. Vi ska vara beredda på att leva med ständig ångest över att inte räcka till. Och vi ska även kunna hantera stress som aldrig förr. Detta ska vi göra utan att klaga. Utan att prata om hur jobbigt det kan vara. Utan att visa hur trötta vi faktiskt är. För vi har precis blivit föräldrar. Och då ska vi bara vara tacksamma.

 

Jag är tacksam. Väldigt tacksam över att Lucas är vår son. Men det är nog ingen som kan säga helt 100% ärligt att man klarar av att leva med dåligt samvete, stor ångest, hög sömnbrist och stress utan att bli mer eller mindre deprimerad. Alla leva med alla dessa komponenter tillsammans under en längre period och att vara ensam med att ta hand om hushåll, husdjur och bebis gör det ganska uppenbart till varför jag hamnade i en förlossningsdepression. Varför jag har svårare att känna glädje och kärlek till Lucas som alla pratar om ska komma direkt. Ja ni vet, den där omedelbara kärleken som man sägs ska få första gången man håller i sitt barn. 

Jag minns inte hur jag kände när jag höll Lucas första gången. Jag var nyvaken från att varit sövd under kejsarsnittet och hade nog ett antal smärtstillande i kroppen fortfarande som har gjort det omöjligt för mig att komma ihåg. Jag tycker det är hemskt hur vi ska anpassa oss till en tillvaro vi aldrig varit vana vid förut utan att kunna ventilera oss öppet och ärligt. Jag är inte ensam om att ha en förlossningsdepression. Långt ifrån. Därför pratar jag om det. För att öppna upp till diskussion. Till att visa att man inte är ensam i skiten. Att hjälp finns att få.

 

Idag mår jag betydligt bättre. Varför vet jag inte. Men jag gissar att det har att göra med att jag faktiskt pratar mer om det nu än tidigare. Jag skäms inte längre. Och jag kommer på mig själv med att leka med Lucas och tycker det är det absolut bästa som finns. Den känslan har jag inte haft tidigare. Det var som att vakna från ett mörker helt plötsligt. Bara sådär. 

Tänk om vi inte skulle behöva känna den enorma pressen som samhället driver oss till. Tänk vad bra vi föräldrar skulle må då. Bara släppa allt och kunna njuta av våra underbara barn.