Jag är inte stark.
Ända sen jag började prata om min förlossningsdepression så får jag höra att jag är stark. Modig. Ibland värmer det i hjärtat att få höra. Ibland blir jag frustrerad. För ofta stämmer det inte. Jag är inte stark. Som ikväll. Lucas har haft ögoninflammation och jag tyckte det såg så pass bra ut idag att han fick vara på dagis. På eftermiddagen när min syster hämtade honom var han hängig och ögoninflammationen tillbaka. Jag kände mig hemsk som inte hade låtit honom vara hemma längre. Och som jobbat så sent så jag var inte hemma förrän han skulle läggas.
Hej dåligt samvete.
Min syster följde med oss hem för att hjälpa till att ge salva. Lucas avskyr det så mycket att han gråter och vrider sig i panik. Det skär i hjärtat.
Hej ångest.
När min syster åkt så fick han välling och blev lugn en liten stund. Tills vällingen tog slut och då började han gråta igen. Hejdlöst och hostar så att han kaskadspyr över hela golvet och hela mig. Där och då känner jag att jag vill ge upp, sätta mig i ett hörn och bara gråta.
Hej paniken.
Hej paniken.
Där och då är jag inte stark. Utan väldigt svag. Men jag har insett att det är helt okej. Man får vara svag. Jag tycker det är så ledsamt att man anses vara stark för att man visar att man är mänsklig. Att man anses vara modig för att man pratar om något som borde vara självklart att prata om. Det handlar om ens hälsa. Vi frågar ständigt "hur mår du?" Men hur ofta är vi verkligen beredda på att få eller ge ett ärligt svar? Och hur beredda är vi på att ta emot det svaret? Det är där förändringen behöver ske. Det ska inte behövas anses vara starkt eller modigt att prata om hur man mår. Oavsett hur man mår.
Nu sitter jag här i mörkret med min kopp té, spyor i håret, med gråten i halsen och Lucas sover. Det är alldeles tyst och jag har ingen att ringa för min telefon vill inte ha någon täckning.
Ensam. Svag. Och vet ni. Det är helt okej.
Älskar dig.