Fotograf Missjeni - Fotograf, fru och mamma

Ja, du. Du som körde om mig från påfarten i söndags mot Köping. När jag blinkade ut på motorvägen och du i samma veva gasade upp bakom mig på påfarten för att sedan mötas igen, eftersom att jag också ökade farten av naturliga skäl, där påfarten slutade vilket tvingade mig att tvärnita. Jag tutade åt dig. Av rädsla. Och självklart för att jag blev arg. Förbannad och ledsen.

 

Har du inga barn? En mamma eller pappa? En bästa vän eller kollega? En syster eller bror? En släkting eller en bekant? Har du ingen granne du pratar lite extra länge med? Eller någon som frågar hur din dag har varit? Har du ingen som väntar där hemma på att få slänga sig i din famn och säga att dom saknat dig? Eller hur mycket dom älskar dig?

 

Det har jag. Jag har en son på 1 år. Jag har en sambo. Jag har en mamma och pappa. Jag har systrar. Vänner. Kollegor och bekanta som alla räknar med att jag dyker upp nästa dag. 

 

Om du hade det, så kan jag verkligen inte förstå varför du riskerar ditt liv på ett sådant oansvarigt sätt. Eller varför du inte hade en enda tanke eller respekt för mitt liv. Vad var det du hade så fruktansvärt bråttom till att all vett och sunt förnuft försvann i samma veva som du tryckte ner gaspedalen lite extra och valde att göra en olaglig och farlig omkörning? 

 

Vårt möte där på motorvägen har verkligen etsat sig fast i minnet och jag förstår verkligen inte. Det handlade om sekunder innan våra bilar skulle krocka om min reaktionsförmåga inte hade varit lika snabb som den var. Om jag inte varit uppmärksam på ditt körsätt. Tanken på att inte träffa mina nära och kära igen på grund av någon som dig. Som struntar i trafikens regler och respekt för medtrafikanter. Den tanken gör mig så himla ledsen. För tyvärr så är du inte den enda där ute som jag träffat på och ifrågasatt, långt ifrån. Du råkade bara bli den som fick droppen att rinna över bägare.

 

Så snälla. Berätta. Jag vill väldigt gärna veta.

 

Mvh / En mamma, syster, dotter, sambo, kollega och vän.