Låt oss prata om det som ingen pratar om.
Den 5:e juli 2013 blev jag mamma för första gången. En obeskrivlig, overklig känsla som man inte kan ta på. Man måste vara mamma själv för att förstå kärleken till sitt barn. Ett litet liv ligger i ens händer. Som man har burit på i nio månader. Som är helt beroende utav sin mamma och pappa. Jag tror att alla föräldrar håller med mig om att det är den största gåvan man kan få i livet. Att få bli förälder.
Visserligen har jag fått höra att jag är mer lättstött och arg nuförtiden. Men jag skyllde på sömnbristen som har varit oerhört stor under 9 månader. Vilket jag vet att jag inte är ensam om. Och därför inte reflekterade direkt mycket över. Men när min sambo, Lucas pappa, började jobba heltid i Stockholm i januari i år och vi bor i Hallstahammar så blev det för mycket att klara av allt i hemmet själv. Vardagssysslorna blev stora projekt som jag inte orkade med. Jag slutade äta. Jag orkade inte äta. Jag orkade inte städa, diska eller gå ut med vår hund. Jag orkade knappt leka med Lucas på dagarna och när kvällen kom fick jag panik innan han ens somnat för jag visste att jag inte skulle få sova och istället skulle jag få ett helvete.
Jag började känna att jag tappade kontrollen mer och mer. Nätterna blev värre och värre. Mitt tålamod kortare och kortare, jag skrek och svor åt Lucas och rädslan för att göra illa honom blev så stor att jag till slut inte vågade lita på mig själv. Även fast jag vet innerst inne att jag aldrig skulle kunna skada Lucas, så var det inte jag som var där mitt i hettan på nätterna. Mitt i kaoset. Mitt i önskan att bara få sova. Antigen skulle jag få tyst på Lucas. Eller ta livet av mig så att jag slapp skiten. Ja, där och då var det ren skit. Ett rent helvete att vara mamma. Men vi tog oss igenom nätterna varje gång, även om jag många gånger gråtit mig till sömns med Lucas tätt intill och känt mig som världens sämsta mamma. Som världens sämsta människa. Som inte förtjänar att få vara mamma till den lilla pojken som ligger bredvid och som är så beroende av trygghet som jag inte kunde ge honom när han behövde det som mest.
En natt gick det dock för långt. I kaoset, efter att ha försökta få Lucas att somna om utan att lyckas i tre timmar, efter frustration, svordomar och gråt tappade jag kontrollen och skakade honom en gång. En kort sekund som blev till en evighet och i samma sekund kom jag på mig själv och stoppade mig. Istället höll jag honom i famnen tätt intill mig och grät. Jag var ett vrak. Jag ville bara försvinna från jorden så att Lucas kunde få en mamma som älskade honom och som inte tappade humöret när han inte sov.
Lucas reagerade inte på skakningen utan var som vanligt och somnade efter en stund i mina armar när vi båda lugnat ner oss så pass att stämningen blev stillsam igen och han sov där resten av natten. Jag vågade inte för mitt liv lägga ner honom i hans säng utan var så rädd för att jag skadat honom så jag ville känna och höra hans andetag hela tiden. Att vakna med en sådan stor ångest och sedan se Lucas le mot mig som om inget hade hänt, att han är så förlåtande och älskar mig så högt. Den känslan är så svår att förklara och jag gråter bara jag tänker på det.
Där och då insåg jag att det här inte var normalt. Och två dagar senare bad jag äntligen om hjälp hos BVC som genast skrev ut en remiss till psykolog. Det tog en vecka sen fick jag en tid och går nu dit en dag i veckan. Det tog min psykolog två möten innan hon konstaterade att jag har en förlossningsdepression. Två möten. Det som tagit mig 9 månader tog henne två timmar. På ett sätt var det skönt att få en ”stämpel” på varför jag mådde såhär. Samtidigt blev jag rädd. För hur ska jag ta mig ur det? Kan man ens det? Vad ska andra tycka? Jag visste ingenting om förlossningsdepressioner. Ingen pratar om det. Man får fylla i en hälsoblankett cirka 6 veckor efter förlossningen som jag inte ens minns vad jag fyllde i för något. Ingen på BVC har pratat med mig om förlossningsdepression varken under graviditeten eller efter. Visst har jag fått frågan ”hur mår du?” men vad svarar man som förstagångsförälder? Man ger dem svaret som dem vill ha. ”Jag mår bara bra”. För hur kan man inte må bra när man precis fått barn? Att visa upp en ”perfekt” tillvaro utåt är nog precis vad många gör för att man inte vågar berätta hur det verkligen ligger till. Jag trodde att någon skulle komma och ta Lucas ifrån mig i samma stund jag berättade hur jag verkligen mådde. Rädslan att bli dömd som förälder och som människa var också en anledning till att jag förnekade och förträngde min hälsa under så lång tid.
Det har inte varit svårt att ”gömma” min depression i jobbet. För där är jag inte deprimerad. Jobbet ger mig energi att orka med att vara mamma. Det känns väldigt hemskt att säga, men att få komma iväg och bara vara Jennie en stund är befriande. Det ger mig kraft och jag kan känna att jag saknar Lucas och vill leka med honom. Vilket jag inte gör när jag bara går hemma.
För mig var det ett misslyckande att visa mig svag. Att visa att jag inte klarar av att vara mamma. Men det handlar egentligen inte om Lucas och min kärlek för honom. För jag älskar verkligen min son och är otroligt tacksam över att han kom till oss.
Men jag behöver avlastning för att orka med vardagen. Det som tar en frisk människa fem minuter, tar mig en halvtimme. Att åka någonstans, som en liten tripp till badet är stora projekt som gör mig helt utmattad. Idag sover Lucas betydligt bättre. 6 av 7 nätter sover han hela natten. Så jag får själv mer vila. Den sjunde natten är fortfarande jobbig men jag kan lättare hantera mitt tålamod tack vare mina besök hos psykologen. Jag blir inte arg. När jag känner att jag börjar bli frustrerad så låter jag Lucas vara i sin säng och jag själv tittar åt ett annat håll och räknar till tio. Känner jag mig lugn då så vänder jag mig mot Lucas igen. Om inte så räknar jag till tio igen och igen tills jag känner att jag är lugn. Det har hjälpt mig. Att skaffa en hobby har också varit en hjälpande hand i min depression. Något jag kan fokusera på och inte tänka på problemen. Att skapa smycken har blivit något jag inte vill vara utan. En aktivitet som ger mig ro i själen och fyller på med energi att orka med vardagen. Jag vet inte hur jag mår från dag till dag. Ena dagen kan jag känna glädje och skratta, andra dagen känner jag mig helt ensam, uppgiven och vill bara gråta även om jag fått sova hela natten och även om Lucas är den gladaste och snällaste lilla pojken som finns.
Det är så svårt för mig att försöka förklara känslan jag känner. Och det har tagit mig väldigt lång tid innan jag kunde erkänna för någon eller till och med mig själv att jag inte mådde bra. Samtidigt känns det så fel att det finns så många där ute som sitter i precis samma situation men som inte vågar prata om det, eller be om hjälp, vilket ger fruktansvärda konsekvenser. Många tar livet av sig. Andra skadar sina barn svårt. Det får inte hända. Det är så fel. Varför pratar man inte om detta öppet och ärligt? Varför ingår inte information om förlossningsdepressioner under föräldragruppen? En förlossningsdepression är som vilken depression som helst. Och man behöver hjälp. Man behöver stöttning. Från BVC, från sin familj och från vänner eller bekanta. Ja, till och med människor man inte känner. Man behöver veta att man inte är ensam. Att det finns fler där ute som går igenom samma sak. Det är därför jag skriver detta. För att berätta för andra som mår som jag, att du inte är ensam. Att det finns hjälp att få och att man kommer bli bättre om man får den hjälpen.
Nu i efterhand, när jag fått veta att jag genomgår en förlossningsdepression så har jag velat veta mer om det, googlat och pratat, läst och diskuterat. Försökt få tag på den kunskapen jag saknade innan.
Detta är taget från 1177:s hemsida och jag kan säga med handen på hjärtat att varenda punkt har jag gått igenom, eller går igenom;
Om man har en förlossningsdepression är det vanligt att man
· känner sig nedstämd och extremt trött
· har svårt att känna glädje inför barnet
· har skuldkänslor och känslor av hopplöshet
· får humörsvängningar, ångest och sömnproblem
· känner stark oro eller till med panik
· får svårt att koncentrera sig
· drar sig tillbaka från familj och vänner
· har tankar om att skada sig själv eller barnet.
Även denna text är tagen från 1177:s hemsidan:
”Det kan till exempel handla om att man hade en mycket svår förlossning. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet och man kan tvivla på sin egen förmåga att ta hand om barnet.”
Förlossningen var långdragen, efter 24h värkarbete försvann värkarna helt och det blev därför akut kejsarsnitt. Jag blev sövd på grund av epiduralen som slutat verka och tappade för mycket blod. Amningen kom inte heller igång förrän dag 2 och funkade inte riktigt ordentligt så Lucas gick ner i vikt och vi fick direkt börja med ersättning till Lucas. Redan där kände jag mig misslyckad som mamma.
Flera faktorer spelar också in och man vet inte riktigt vad det är som triggar igång en depression hos olika människor.
Men nu i efterhand kan jag förstå bättre varför jag mår som jag mår. Men det har tagit mig 9 månader att komma hit. Jag kan inte sluta tänka på om jag bara vetat litet mer om förlossningsdepression så hade jag kanske sett tecknen tidigare och bett om hjälp tidigare. Innan det gick så långt. Även om huvudsaken är nu att jag får hjälp och kommer att bli bättre så är det så mycket som hade kunnat undvikas tidigare. Vi måste våga prata om svåra sjukdomar. Vi måste kunna lita på att ingen dömer en. Att det finns hjälp att få. Bara vi är ärliga och öppna på hur vi faktiskt mår som nyblivna föräldrar.
Så bra skrivet! Strongt av dig att berätta, hoppas det kan hjälpa många att våga prata mer om det! Kram Kristina (Hilda)