Det är okej att gråta utan anledning
Sen jag började gå till psykologen så har jag mått bättre. Eller i alla fall kunnat hantera mina känslor bättre. Nu är min psykolog på semester och jag har inte varit där på två veckor. Det känns. Paniken kommer sakta men säkert tillbaka och småsaker stressar upp mig på nolltid. Jag blir arg över att hon är på semester samtidigt som jag blir arg på mig själv över att jag blir arg på henne. På två sekunder kan jag vända och bryta ihop totalt och bara gråta av i princip ingen anledning alls. Bara sådär.
Som idag när jag inte fick tag på min kära mamma då jag planerar att åka dit över helgen. När hon inte svarade eller ringde tillbaka blev stressen bara större och större så när jag äntligen efter en timme fick tag på henne så bara grät jag. Utan anledning. Min bästa vän Janika var hos mig då och vi pratade lite om det efteråt. Hon sa något som jag fortfarande tänker på.
"Jennie, nu när du vet att du har en depression så måste du kunna acceptera att du mår dåligt och att gråta ut ibland. Det är okej".
Hon har rätt. Jag har inte accepterat att jag har en depression. Även om jag pratar om den så har jag inte accepterat att JAG har den. Det är fortfarande ett misslyckande som mamma, som person, att erkänna för mig själv att jag har en förlossningsdepression. Det går jätte bra att skriva det såhär. Men att verkligen ta det till mig. Att VERKLIGEN inse det själv också. Det var svårare än jag trodde.
Tack Janika för att du fanns vid min sida idag. ♥
Bilder från instagram (missjeniphoto)
Jag finns vid din sida varje dag <3