Fotograf Missjeni - Fotograf, fru och mamma

Idag mår jag bra. Det gjorde jag igår också. Och dagen innan det. Ja, hela veckan har jag faktiskt mått bra. Är jag inte frisk nu då? När vet jag att jag är frisk? Botad från depressionen? Hur kändes det innan? Kommer jag någonsin känna så igen eller kommer det en ny känsla? 

 

Idag var jag hos psykologen igen. En dag i veckan ses vi. Jag ställde henne frågan;

"Jag mår ju bra. Jag känner inte att jag vill dö längre. Borde jag inte vara frisk då?"

 

Jag visste inte att jag var sjuk, att jag led av en förlossningsdepression. Så hur ska jag veta när jag är bra igen? Jag kan inte komma ihåg hur jag kände innan Lucas kom till världen. Jag minns inte heller så mycket av de senaste månaderna. Mest ett mörkt hål, fylld med hat, frustration, svordomar, sömnlöshet, skrik och gråt. Desperat efter en utväg. Vilken som helst. 

 

Nu känner jag inte så längre. Häromdagen var Lucas vaken mitt i natten från 03:10-04:30. Det rörde mig inte i ryggen. Det kändes naturligt att vara lugn, inte brusa upp och han somnade om igen. Det kändes som en stor seger. Som ett berg som jag hade klättrat upp till toppen. På grund av att jag inte blev stressad, fick inte panik, skrek inte, grät inte. Inga svordomar. Inga tankar om att ta livet av mig. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag är närmare en normal vardag nu än vad jag någonsin varit sen Lucas föddes. 

 

Men så kommer dessa onödiga, spydiga kommentarer från olika människor. Som om det enda dem vill är att göra mig irriterad. Se vart gränsen går. Hur labil jag är egentligen. Jag har fortfarande svårt att se mig som en bra förälder och att få höra all negativitet som finns, minsta lilla. Så bryter jag ihop direkt. Antingen blir jag arg, förbannad rent ut av. Eller så börjar jag bara gråta rakt ut. Varför lägger man sig i andras föräldraskap? Vad är det som är så förbannat roligt att kommentera hur andra gör med sina barn? Så länge det inte handlar om att stötta och peppa så behöver man inte uttrycka sig alls. Jag har ingen nytta av det. Snarare tvärtom. 

 

Jag blir matt bara av att läsa det jag skriver. Det finns så mycket jag vill få ut. Ibland vill jag bara skrika rakt ut allt jag tänker på. Och allt jag inte tänker på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja. 

 

Vi bokade in en ny tid nästa vecka hos pyskologen i alla fall. Så jag är nog inte frisk än. Men på god väg.