Fotograf Missjeni - Fotograf, fru och mamma

Idag var det då dags för Lucas första dag på inskolningen. Det tar ungefär fem minuter att gå dit från där vi bor. Men ändå gick jag en halvtimme innan vi skulle vara där. Bara för att vara säker på att vi inte behövde stressa eller springa sista biten. Det behövde vi såklart inte. 

 

Men så fort vi klev innanför dörrarna så kände jag att jag fick svårt att andas. Jag visste inte riktigt vart vi skulle vara även om vi varit där i våras. En personal fick syn på mig och hjälpte mig rätt men jag fick sedan snällt gå ut igen för att lämna vagnen i ett förråd på utegården. Där började jag känna en känsla av panik komma krypandes och jag ville bara springa ut genom grinden igen och hem till vår trygga vrå. Med gråten i halsen gick vi in igen och satte oss på golvet tillsammans med de andra föräldrarna och barnen och så länge ingen pratade med mig så kunde jag lugna ner mig igen. Tillräckligt för att hålla tillbaka tårarna. Varför jag kände så vet jag inte. Det kändes så larvigt. Det är väl ingen som känner såhär av de andra mammorna? Eller?

 

Lucas skötte sig exemplariskt. Han var lite reserverad som han brukar vara när det är något nytt som händer. Men tids nog vågade han ta ut svängarna mer och innan lunchen sprang han runt i rummet och lekte. Det var skönt att se. Men jag förstår inte själv varför jag inte kunde känna samma lugn. Vi fick dock gå hem tidigare på grund av att röken från salabranden nådde Hallsta och låg som en tjock dimma över oss. Ganska skönt för min del. Lucas somnade direkt vi kom hem och jag kunde börja andas igen.