Det här med dagis.
Idag är det näst sista dagen på inskolningen för Lucas. Andra gången som jag lämnar honom och går därifrån. Alla barnen var ute och lekte på gården och Lucas sprang iväg direkt för att upptäcka vad de andra barnen höll på med. Han vände sig inte ens om för att se om jag var kvar eller inte. Nyfiken som han är, anpassningsbar som han är. Han bara är. Hemma kollade jag på klockan med jämna mellanrum. Kl 11 äter dom. Efter det vilar dom. Och allt som minuterna gick så undrade jag om han åt ordentligt, skulle han somna sen? När jag ringde kl 12 så fick jag veta att han precis somnat. Han hade inte gråtit en enda gång. Känslan då var att jag ville springa ut på gräsmatten och göra några frivolter, hjula och hoppa glädjeskutt för att visa lättnaden och glädjen.
Men så får man höra så många som pratar om bakslag. Att det kan vända och bli värre. Andra pratar om tryggheten. Att han egentligen är för liten för att gå på dagis nu och att barn borde vara hemma i minst två år innan dom börjar på dagis. Att dagarna på dagis inte får bli för långa. Men när det kommer till kritan måste man väl ändå se till varje familjs situation. Som i vårt fall; Jag går igenom en förlossningsdepression och Lucas får garanterat mer uppmärksamhet på dagis än vad han skulle få hemma av en mamma som bara stirrar in i väggen, blir frustrerad och skriker över minsta lilla och inte orkar gå ut vissa dagar eller börjar gråta av ingen anledning. Och med sambon som jobbar i Stockholm och är hemma varannan helg och en dag i veckan så finns det inget utrymme för mig att vila. Då är dagis vår räddning för Lucas. För att han ska bli aktiverad och kunna leka med andra barn som orkar hänga med i hans tempo.
Jag känner liksom att fördelarna väger upp nackdelarna i vårt fall. Personalen som jobbar på hans avdelning är underbara. Jag förstår att Lucas inte kan få 100% uppmärksamhet hela tiden. Men det får han inte hemma heller. Jag behöver inte bli påmind om bakslag eller konsekvenser. Det finns liksom överallt i min vardag ändå. Fast på andra sätt. Det bästa måste ändå vara att se till så att alla mår bra. Och Lucas mår väldigt bra på dagis. Det har han visat idag.
Jenny har gått på dagis sedan hon var 1,5 knappt och det har gått superbra! Det är som med allt annat med barn, finns inga färdiga mallar eller svar, man kan inte generalisera och säga att vid den åldern ska de börja på dagis, vid den åldern ska de börja gå och prata, vid den åldern ska de vara blöjfria osv. Blir så trött på sånt, det skapar bara massa orimliga krav och måsten för oss föräldrar, som om de inte fanns ändå liksom.
I ert fall verkar det ju vara win-win med dagis, så härligt att allt funkar kanon för både er och för Lucas! :)
URL: http://mwfotografi.wordpress.com