haven't you people ever heard of?
Vi har alla en gräns, man vet inte vart den går, men man vet att den finns och när man väl når den så känns det i hela kroppen. Vad ska man kalla det? Förtvivlan, besvikelse eller bara ren sorg?
På något sätt tar vi oss förbi den gränsen. Vi sträcker på ryggen, torkar tårarna och tvingar fram ett leende så är vi tillbaka till oss själva igen.
Imorgon får jag reda på hur det gick för de sista grupparbetet, fan om det blir ett till D, då blir jag less.
Fast jag tror jag ska börja köra med Toby Rand talesätt: "Evs". För er som inte följde rockstar supernova kan jag ju tala om att det går att översätta till "whatever" fast på australiskt vis.
Inatt får jag äntligen somna i Emanuels famn och det är där som mitt leende kommer fram..
När man är lite småyr och jäklig i kroppen så får man ha dålig koll på tablån ibland :P Och du, det är nog faktiskt bättre att ta itu med det där grejset helt och hållet , en gång för alla. Istället för att torka tårarna om och om igen. Love you, puss.
URL: http://sicastyle.blogg.se