Sanningen
Egentligen orkar jag varken lägga ner tid eller kraft på att skriva ner vad som händer.
Egentligen är det inte världens undergång och egentligen spelar det absolut ingen roll vare sig jag öppnar käften eller väljer att vara tyst. Ingenting förändras ändå.
Men sanningen är den att det gör ont.
Det är inte mycket som håller motivationen uppe just nu.
Idag var allt annorlunda, en liten skillnad som gjorde så mycket. Fan.
Kan inte alla bara ge fan i mig? Det sista jag orkar med just nu är killar, jag orkar inte höra på erat fjäskade, era komplimanger eller vad fan som helst. Jag orkar inte med erat flirtande. Jag bryr mig allvarligt talat inte ett skit om det.
Och jag orkar inte att höra på hur bra alla andra har det, fint kul för er! Men jag pallar inte att lyssna på det när man själv sitter på andra sidan vägen och aldrig får en chans att prata om det.
Det finns bara en sak som jag bryr mig om. En person som ger alla ord en annan betydelse, en annan mening. Det finns en anledning till varför jag orkar skriva ner allt det här. Och det är för att jag vill att alla ska fatta att jag inte är intresserad av något eller någon annan. Förutom en.
En enda.
Och helt ärligt tänker jag inte alls på något annat förutom just honom. På det sättet han får mig att le, på det sättet han pratar, på det sättet han ler. På alla sätt och vis. Jag fattar det inte själv, men jag bryr mig inte om jag någonsin får honom eller inte. Allt är värt väntan, allt är värt ett försök. Den känslan han ger mig, fan, det kan ni inte ens komma i närheten av. Han behöver bara visa sig så känner jag mig hel.
Frågar ni hur jag mår? sure, jag ljuger. Frågar ni varför? Sure, sanningen gör för ont.
Och nej, vänner/familj ska inte ta åt sig. Bara alla killar som jag är så trött på just nu!
There you go.
Sanningen.
Egentligen är det inte världens undergång och egentligen spelar det absolut ingen roll vare sig jag öppnar käften eller väljer att vara tyst. Ingenting förändras ändå.
Men sanningen är den att det gör ont.
Det är inte mycket som håller motivationen uppe just nu.
Idag var allt annorlunda, en liten skillnad som gjorde så mycket. Fan.
Kan inte alla bara ge fan i mig? Det sista jag orkar med just nu är killar, jag orkar inte höra på erat fjäskade, era komplimanger eller vad fan som helst. Jag orkar inte med erat flirtande. Jag bryr mig allvarligt talat inte ett skit om det.
Och jag orkar inte att höra på hur bra alla andra har det, fint kul för er! Men jag pallar inte att lyssna på det när man själv sitter på andra sidan vägen och aldrig får en chans att prata om det.
Det finns bara en sak som jag bryr mig om. En person som ger alla ord en annan betydelse, en annan mening. Det finns en anledning till varför jag orkar skriva ner allt det här. Och det är för att jag vill att alla ska fatta att jag inte är intresserad av något eller någon annan. Förutom en.
En enda.
Och helt ärligt tänker jag inte alls på något annat förutom just honom. På det sättet han får mig att le, på det sättet han pratar, på det sättet han ler. På alla sätt och vis. Jag fattar det inte själv, men jag bryr mig inte om jag någonsin får honom eller inte. Allt är värt väntan, allt är värt ett försök. Den känslan han ger mig, fan, det kan ni inte ens komma i närheten av. Han behöver bara visa sig så känner jag mig hel.
Frågar ni hur jag mår? sure, jag ljuger. Frågar ni varför? Sure, sanningen gör för ont.
Och nej, vänner/familj ska inte ta åt sig. Bara alla killar som jag är så trött på just nu!
There you go.
Sanningen.
you go girlfriend!