Fotograf Missjeni - Fotograf, fru och mamma

Natten till torsdagen 4/7 kl: 03:00 vaknade jag av att värkarna satte igång. Trodde först det var sammandragningar men när dom återkom och var starkare så började jag klocka dom "utifall att". Det blev inte så mycket mer sömn den natten och klockan 06:00 ringde jag förlossningen då värkarna kom med allt från 3-10 minuters mellanrum. Dom tyckte jag kunde stanna hemma ett tag till. Jag ringde då till min mamma och berättade att det var på gång och hon tyckte jag skulle ta ett bad. Vilket jag också gjorde medans älsklingen klockade värkarna. Det hjälpte lite och det kändes ganska skönt med värmande för ryggen och magen.

 

Värkarna fortsatte vara oregelbundna under dagen och jag försökte tänka på annat och stanna hemma så länge jag orkade med att andas igenom dom. På torsdagskvällen fick jag dock nog, värkarna var fortfarande oregelbundna men jag hade så ont att jag inte orkade längre. Så ringde först min pappa som kunde komma till oss och ta hand om djuren och sedan ringde jag till förlossningen som tyckte att jag kunde komma in. Då kände jag att värkarna snabbt blev starkare och jag ville bara gråta. Vi tog oss in till förlossningen och var där ca 18:00 tack och lov ligger sjukhuset bara några minuter bort från oss och så blev jag undersökt. Samtidigt gick vattnet och jag fick veta att jag var öppen 4cm. Det kändes skönt, vi skulle inte bli hemskickade i alla fall och jag tänkte att vi skulle få träffa vår bebis samma kväll eller i alla fall under natten.

 

 

Men lillskrutten ville annat såklart. Envis som den har varit under hela graviditeten. Jag fick lustgas och kunde andas igenom värkarna väldigt bra med den. Fram till klockan 01:00 natten till fredag 5/7 blev jag undersökt några gånger men var fortfararande bara öppen 4cm och värkarna fortfarande oregelbundna. Då ville jag bara gråta då värkarna var så intensiva att lustgasen inte hjälpte. Så jag bestämde mig för att prova epidural och fick även värkstimulerande dropp och morfin. Epiduralen gjorde att vi fick sova några timmar. Klockan 06:00 vaknade jag och kände mig ganska utmattad. Värkarna var väldigt täta men tack vare epiduralen kändes dom knappt. Jag blev undersökt och inget nytt hade hänt. Det var väldigt frustrerande att höra att det inte gick framåt. Men så på fredag eftermiddag 14:00 så var jag äntligen öppen 9cm. Det kändes som en frihet, nu var det nära! Trodde jag...

 

 

Lillskrutten ville fortfarande något annat och klockan 16:00 avtog värkarna helt. Jag hade dock öppnat mig helt, äntligen, men det fanns inga värkar att krysta fram bebisen med som låg för högt upp i bäckenet fortfarande. Jag kände mig misslyckad. Men barnmorskan var så himla stöttande och förklarade att det inte var något jag kunde hjälpa, jag var helt enkelt värksvag. Så det planerades för ett kejsarsnitt. Jag skulle ändå få vara vaken under ingreppet och det kändes skönt. Jag blev väl informerad av narkosläkaren och av läkaren som skulle genomföra snittet om hur allt skulle gå till. Så jag kände att jag var i trygga händer. Och med älsklingen vid min sida kändes allt bara skönt att snart var det över, snart skulle bebis vara här hos oss.

 

 

Men epiduralen hade börjat sluta värka och man ville inte sätta in på nytt så det enda som fanns kvar var att söva mig under ingreppet. Och älsklingen fick då inte vara i samma rum. Jag var helt utmattad och kände att det kvittade, det kunde ju vara skönt att få sova lite. 

 

När jag vaknade kände jag att jag hade slangar i munnen och det stod läkare, barnskötare och narkosläkare runt omkring mig och hjälpte mig att få ut slangarna. Det kändes som om jag bara hade sovit i några få minuter och jag hörde barnmorskan säga "här var det någon som vaknade snabbt". Jag frågade direkt vad det blev för kön men det tyckte dom jag kunde få se själv och så rullade dom in mig i vårt förlossningsrum igen där jag fick se älsklingen sitta med en liten bebis på bröstet och ha världens största leende på läpparna. Det är mitt absolut bästa minne från hela förlossningen. Att få se vårt barn i famnen på min sambo var helt underbart. Jag frågade honom var det var för något och fick till svar att det var en liten kille. Jag lyste upp som en sol och ville direkt hålla honom vilket jag också fick innan dom rullade mig vidare till uppvaket där jag fick ligga en timme innan jag till slut fick komma till BB och förenas med min lilla familj igen. Det var en galen känsla. Var jag mamma nu? Är det verkligen mitt barn som ligger där? Har vi blivit föräldrar på riktigt nu?

 

Svaren på alla frågorna var detsamma. "Ja".