Mitt första halvmaraton
Löpningen har alltid varit en del av mitt liv. Men mest sporadiskt och kortare sträckor utan någon direkt plan. I höstas sprang jag mitt allra första lopp; tjejmilen. Känslan efteråt målgången var helt fantastisk och jag kände direkt att jag ville göra det igen. Men den här gången dubbelt så långt. Så jag anmälde mig ganska omgående till deras andra lopp, tjejmilen 21k och bestämde mig för att ta löpningen på allvar. Jag vill se hur långt jag kan springa. Så varför inte testa ett halvmaraton?
Jag följde ett träningsprogram via marathongruppen med start i Januari som var anpassad specifikt för tjejmilen 21k. Och igår var det äntligen dags att ställa sig på startlinjen.
Race day:
Det blev lite väl stressigt på väg in till Djurgården och vi kom fram cirka 15 minuter innan start och jag hann bara säga hej till mamma och Boa innan det var dags att gå till startfållan. Så jag hann inte med någon uppvärmning förutom några höga knän precis innan startskottet gick. Men taggad var jag.
Det blev lite väl stressigt på väg in till Djurgården och vi kom fram cirka 15 minuter innan start och jag hann bara säga hej till mamma och Boa innan det var dags att gå till startfållan. Så jag hann inte med någon uppvärmning förutom några höga knän precis innan startskottet gick. Men taggad var jag.
Mitt mål var att springa på 2.10 och jag såg farthållaren för den tiden några meter framför mig i starfållan så jag tänkte att så länge jag ser henne så är det bra. Och sen hann jag inte tänka något mer innan starskottet gick och benen började springa.
Efter bara en liten stund fick jag syn på min syster och hennes pojkvän som hejade på. Jag visste att dem skulle vara på plats och känslan av att ha stöd längs med banan gav extra energi. De första kilometerna tuffade jag på utan problem och kroppen kändes bra. Backarna trippade jag upp för utan problem. Men jag missade de två första vätskestationerna då det var för mycket folk när jag passerade så jag valde att dricka av min egen sportdryck som jag hade med mig, vilket jag i efterhand är väldigt nöjd över att jag valde att ta med.
Efter första varvet kände jag mig fortfarande hyffsat pigg och hade fortfarande sällskap av farthållaren som jag hade kommit ikapp och stundvis även legat framför några gånger. Eftersom kroppen kändes så bra så hade jag valt att gå på känsla men ändå hålla koll så att farten höll sig mellan 5:50min/km och 6:12min/km. Det var först vid 15km som benen började protestera och jag fick kämpa lite mer framför allt i uppförsbackarna. Jag började inse att jag hade gått ut lite för fort och fick lägga om min plan. Jag tror det var vid 16km som jag insåg att jag inte skulle fixa 2.10 och därmed drog jag ner farten och svor åt mig själv inombords innan jag såg farthållaren med min måltid försvinna runt hörnet.
Benen började kännas väldigt tunga och jag förstod att om jag skulle fortsätta i samma tempo så hade jag säkerligen nått väggen innan mål. Och det var inte min plan. Så när jag drog ner på farten gick jag över till plan B; 2.15. Jag la in gångavsnitt vid uppförsbackarna samt vid vätskestationerna som var kvar för att hinna få i mig tillräckligt med både vatten och sportdryck.
När jag passerade 18km så passerade jag även den längsta sträckan som jag hittills sprungit på träning och vetskapen av att det var 3km kvar kändes för jävligt och jag fick kämpa med att hålla mig kvar på banan och inte kliva av. Tanken kom och gick för varje gång jag var tvungen att gå och jag kom till den punkten att jag började känna att 2.15 var förbi också. Jag visste att det fanns en till farthållare bakom mig med tiden 2.20 och det blev mitt tredje mål. Jag skulle inte få syn på den personen.
Äntligen kom 20km skylten och nu visste jag att det handlade om 7-8 minuter jävlar anamma till och sedan var skiten över. Jag började öka farten igen. Jag tänkte inte på benen längre utan mitt ända fokus var att komma i mål och ju snabbare det gick desto bättre. Sista lutningen uppför hörde jag två tjejer framför mig ropa "nu är det bara 200m kvar". Och deras ord gav en nytändning i mig. Jag kom och tänka på ett tips som Anders Szalkai skrivit (löparguru och den som tagit fram träningsprogrammet som jag följde): "När du ser mål, börja pendla snabbare med armarna så kommer benen följa med hur trötta dem är". Så jag gjorde just det. Pendlade snabbare med armarna och jävlar vad benen följde med. Jag visste inte att jag hade dessa krafter kvar men när jag såg mållinjen så nära så ville jag bara dit - snabbt som fan. Det var som om allt runtomkring mig försvann och jag såg bara målet framför mig. Jag spurtade över mållinjen, sträckte armarna i luften och skrek "JAAAAAAAA!" Jag gjorde det! Jag hade precis sprungit 21,1km. Ett halvt maraton. Lycka. Lättnad och stolthet tog över och smärtan glömdes bort några sekunder. Vilken jävla glädje.
Jag fick direkt syn på min man och min son som hade hejat på mig längs med banan och nu kom fram för att gratulera. Strax därefter kom min tvillingsyster fram med kramar och hejarop. Och nu kände jag att benen var väldigt stumma. Men det gjorde ingenting. Jag behövde inte springa en meter till. Min syster frågade mig om jag visste vilken tid jag kom in på och då insåg jag att jag inte hade stannat min sportklocka. Jag tittade på tiden och den hade kommit till 2:16 så jag gissade att jag kanske hade kommit i mål på 2:14 isch. Enligt RaceOne-appen fick jag tiden 2:12:54, vilket var över mina förväntningar med tanke på den tuffa känslan jag hade haft sista biten. Jag trodde jag var långt efter 2.10.
Efter att ha letat rätt på mamma och Boa och tagit emot kramar och gratulationer så gick jag och bytte om till torra kläder för att sedan bege oss hemåt igen. Men dagen slutade inte där. Har man sprungit ett halvmaraton så ska det firas. Så en dusch senare åkte vi hem till min tvillingsyster för att skåla med bubbel och äta tacos. Ett perfekt avslut på en galen dag med väldigt många känslor inblandade.
Så vad lärde jag mig av detta?
1) Börja träna tidigare. Fyra månader utan någon direkt grundträning var lite för lite eftersom jag inte räknade med att bli sjuk de första 2,5 veckorna samt åka på en lättare förkylning i mitten av programmet som gjorde att många kvalitétspass uteblev.
2) Jag är väldigt nöjd över att jag tog med mig egen sportdryck då jag missade de två första vätskestationerna.
3) Jag ångrar att jag inte tog med mig hörlurar för att kunna lyssna på peppande musik. Loppet är relativt nytt då det var andra året som tjejmilen21k anordnades så det var väldigt tomt på publik som hejade på längs med banan. Så jag hade behövt ha något annat att fokusera på istället för att höra ljudet av andras och mitt egna flåsande. Jag är väldigt tacksam över att jag hade mina nära och kära på plats som support. ❤
4) Spring smart. Jag försökte verkligen att inte gå ut för fort. Men det är väldigt svårt att veta hur kroppen kommer reagera när man inte har sprungit så många lopp tidigare och aldrig den distansen. Jag vet nu i efterhand att jag gick ut för fort för mina förutsättningar. Lätt att vara efterklok o.s.v.
5) Njut av din prestation! Jag sprang ett halvt maraton. 21,1km. Jag är så jävla stolt över mig själv och den känslan går inte att beskriva. Jag är så tacksam över att min kropp bar mig genom denna fantastiska upplevelse.
Nu taggar jag om till nästa utmaning. Lidingöloppet 30k i höst!
