Låt oss prata om det som ingen pratar om.

Låt oss prata om förlossningsdepression. Låt oss prata högt om det.

Den 5:e juli 2013 blev jag mamma för första gången. En obeskrivlig, overklig känsla som man inte kan ta på. Man måste vara mamma själv för att förstå kärleken till sitt barn.  Ett litet liv ligger i ens händer. Som man har burit på i nio månader. Som är helt beroende utav sin mamma och pappa. Jag tror att alla föräldrar håller med mig om att det är den största gåvan man kan få i livet. Att få bli förälder.


 
Men bakom all lycka och kärlek så finns det något som drabbar 1 av 10 nyblivna föräldrar. Något som man inte pratar högt om. Förrän nu. En förlossningsdepression. Jag är en av dem som har det. För en månad sen fick jag ”diagnosen” eller vad man vill kalla det, av min psykolog som jag börjat gå hos en gång i veckan. Jag förstod inte själv först hur det var möjligt. Min son fyllde nyss 1 år. En förlossningsdepression uppkommer vanligast under de första 2-3 månaderna. Men när jag tänker efter och känner efter som jag blev tvungen att göra hos min psykolog. Så handen på hjärtat, har jag inte riktigt mått bra sen Lucas blev 3 månader. Fast det har jag varit duktig på att förtränga, för min omgivning och för mig själv. För jag trodde att det var så man skulle må. Det är en stor förändring i livet att bli förälder och jag hade ingen aning om hur det var och hur man ”ska” känna.

Visserligen har jag fått höra att jag är mer lättstött och arg nuförtiden. Men jag skyllde på sömnbristen som har varit oerhört stor under 9 månader. Vilket jag vet att jag inte är ensam om. Och därför inte reflekterade direkt mycket över. Men när min sambo, Lucas pappa, började jobba heltid i Stockholm i januari i år och vi bor i Hallstahammar så blev det för mycket att klara av allt i hemmet själv. Vardagssysslorna blev stora projekt som jag inte orkade med. Jag slutade äta. Jag orkade inte äta. Jag orkade inte städa, diska eller gå ut med vår hund. Jag orkade knappt leka med Lucas på dagarna och när kvällen kom fick jag panik innan han ens somnat för jag visste att jag inte skulle få sova och istället skulle jag få ett helvete. 


Jag började känna att jag tappade kontrollen mer och mer. Nätterna blev värre och värre. Mitt tålamod kortare och kortare, jag skrek och svor åt Lucas och rädslan för att göra illa honom blev så stor att jag till slut inte vågade lita på mig själv. Även fast jag vet innerst inne att jag aldrig skulle kunna skada Lucas, så var det inte jag som var där mitt i hettan på nätterna. Mitt i kaoset. Mitt i önskan att bara få sova. Antigen skulle jag få tyst på Lucas. Eller ta livet av mig så att jag slapp skiten. Ja, där och då var det ren skit. Ett rent helvete att vara mamma. Men vi tog oss igenom nätterna varje gång, även om jag många gånger gråtit mig till sömns med Lucas tätt intill och känt mig som världens sämsta mamma. Som världens sämsta människa. Som inte förtjänar att få vara mamma till den lilla pojken som ligger bredvid och som är så beroende av trygghet som jag inte kunde ge honom när han behövde det som mest.

 
 

En natt gick det dock för långt. I kaoset, efter att ha försökta få Lucas att somna om utan att lyckas i tre timmar, efter frustration, svordomar och gråt tappade jag kontrollen och skakade honom en gång. En kort sekund som blev till en evighet och i samma sekund kom jag på mig själv och stoppade mig. Istället höll jag honom i famnen tätt intill mig och grät. Jag var ett vrak. Jag ville bara försvinna från jorden så att Lucas kunde få en mamma som älskade honom och som inte tappade humöret när han inte sov.

Lucas reagerade inte på skakningen utan var som vanligt och somnade efter en stund i mina armar när vi båda lugnat ner oss så pass att stämningen blev stillsam igen och han sov där resten av natten. Jag vågade inte för mitt liv lägga ner honom i hans säng utan var så rädd för att jag skadat honom så jag ville känna och höra hans andetag hela tiden. Att vakna med en sådan stor ångest och sedan se Lucas le mot mig som om inget hade hänt, att han är så förlåtande och älskar mig så högt. Den känslan är så svår att förklara och jag gråter bara jag tänker på det.  


Där och då insåg jag att det här inte var normalt. Och två dagar senare bad jag äntligen om hjälp hos BVC som genast skrev ut en remiss till psykolog. Det tog en vecka sen fick jag en tid och går nu dit en dag i veckan. Det tog min psykolog två möten innan hon konstaterade att jag har en förlossningsdepression. Två möten. Det som tagit mig 9 månader tog henne två timmar.  På ett sätt var det skönt att få en ”stämpel” på varför jag mådde såhär. Samtidigt blev jag rädd. För hur ska jag ta mig ur det? Kan man ens det? Vad ska andra tycka? Jag visste ingenting om förlossningsdepressioner. Ingen pratar om det. Man får fylla i en hälsoblankett cirka 6 veckor efter förlossningen som jag inte ens minns vad jag fyllde i för något. Ingen på BVC har pratat med mig om förlossningsdepression varken under graviditeten eller efter. Visst har jag fått frågan ”hur mår du?” men vad svarar man som förstagångsförälder? Man ger dem svaret som dem vill ha. ”Jag mår bara bra”. För hur kan man inte må bra när man precis fått barn? Att visa upp en ”perfekt” tillvaro utåt är nog precis vad många gör för att man inte vågar berätta hur det verkligen ligger till. Jag trodde att någon skulle komma och ta Lucas ifrån mig i samma stund jag berättade hur jag verkligen mådde. Rädslan att bli dömd som förälder och som människa var också en anledning till att jag förnekade och förträngde min hälsa under så lång tid.


Det har inte varit svårt att ”gömma” min depression i jobbet. För där är jag inte deprimerad. Jobbet ger mig energi att orka med att vara mamma. Det känns väldigt hemskt att säga, men att få komma iväg och bara vara Jennie en stund är befriande. Det ger mig kraft och jag kan känna att jag saknar Lucas och vill leka med honom. Vilket jag inte gör när jag bara går hemma.


För mig var det ett misslyckande att visa mig svag. Att visa att jag inte klarar av att vara mamma. Men det handlar egentligen inte om Lucas och min kärlek för honom. För jag älskar verkligen min son och är otroligt tacksam över att han kom till oss.


Men jag behöver avlastning för att orka med vardagen. Det som tar en frisk människa fem minuter, tar mig en halvtimme. Att åka någonstans, som en liten tripp till badet är stora projekt som gör mig helt utmattad. Idag sover Lucas betydligt bättre. 6 av 7 nätter sover han hela natten. Så jag får själv mer vila. Den sjunde natten är fortfarande jobbig men jag kan lättare hantera mitt tålamod tack vare mina besök hos psykologen. Jag blir inte arg. När jag känner att jag börjar bli frustrerad så låter jag Lucas vara i sin säng och jag själv tittar åt ett annat håll och räknar till tio. Känner jag mig lugn då så vänder jag mig mot Lucas igen. Om inte så räknar jag till tio igen och igen tills jag känner att jag är lugn. Det har hjälpt mig. Att skaffa en hobby har också varit en hjälpande hand i min depression. Något jag kan fokusera på och inte tänka på problemen. Att skapa smycken har blivit något jag inte vill vara utan. En aktivitet som ger mig ro i själen och fyller på med energi att orka med vardagen. Jag vet inte hur jag mår från dag till dag. Ena dagen kan jag känna glädje och skratta, andra dagen känner jag mig helt ensam, uppgiven och vill bara gråta även om jag fått sova hela natten och även om Lucas är den gladaste och snällaste lilla pojken som finns.


Det är så svårt för mig att försöka förklara känslan jag känner. Och det har tagit mig väldigt lång tid innan jag kunde erkänna för någon eller till och med mig själv att jag inte mådde bra. Samtidigt känns det så fel att det finns så många där ute som sitter i precis samma situation men som inte vågar prata om det, eller be om hjälp, vilket ger fruktansvärda konsekvenser. Många tar livet av sig. Andra skadar sina barn svårt. Det får inte hända. Det är så fel. Varför pratar man inte om detta öppet och ärligt? Varför ingår inte information om förlossningsdepressioner under föräldragruppen? En förlossningsdepression är som vilken depression som helst. Och man behöver hjälp. Man behöver stöttning. Från BVC, från sin familj och från vänner eller bekanta. Ja, till och med människor man inte känner. Man behöver veta att man inte är ensam. Att det finns fler där ute som går igenom samma sak. Det är därför jag skriver detta. För att berätta för andra som mår som jag, att du inte är ensam. Att det finns hjälp att få och att man kommer bli bättre om man får den hjälpen. 


Nu i efterhand, när jag fått veta att jag genomgår en förlossningsdepression så har jag velat veta mer om det, googlat och pratat, läst och diskuterat. Försökt få tag på den kunskapen jag saknade innan. 

Detta är taget från 1177:s hemsida och jag kan säga med handen på hjärtat att varenda punkt har jag gått igenom, eller går igenom;


Om man har en förlossningsdepression är det vanligt att man


·       känner sig nedstämd och extremt trött
·       har svårt att känna glädje inför barnet
·       har skuldkänslor och känslor av hopplöshet
·       får humörsvängningar, ångest och sömnproblem
·       känner stark oro eller till med panik
·       får svårt att koncentrera sig
·       drar sig tillbaka från familj och vänner
·       har tankar om att skada sig själv eller barnet.


Även denna text är tagen från 1177:s hemsidan:


”Det kan till exempel handla om att man hade en mycket svår förlossning. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet och man kan tvivla på sin egen förmåga att ta hand om barnet.”


Förlossningen var långdragen, efter 24h värkarbete försvann värkarna helt och det blev därför akut kejsarsnitt. Jag blev sövd på grund av epiduralen som slutat verka och tappade för mycket blod. Amningen kom inte heller igång förrän dag 2 och funkade inte riktigt ordentligt så Lucas gick ner i vikt och vi fick direkt börja med ersättning till Lucas. Redan där kände jag mig misslyckad som mamma.


Flera faktorer spelar också in och man vet inte riktigt vad det är som triggar igång en depression hos olika människor.

Men nu i efterhand kan jag förstå bättre varför jag mår som jag mår. Men det har tagit mig 9 månader att komma hit. Jag kan inte sluta tänka på om jag bara vetat litet mer om förlossningsdepression så hade jag kanske sett tecknen tidigare och bett om hjälp tidigare. Innan det gick så långt. Även om huvudsaken är nu att jag får hjälp och kommer att bli bättre så är det så mycket som hade kunnat undvikas tidigare. Vi måste våga prata om svåra sjukdomar. Vi måste kunna lita på att ingen dömer en. Att det finns hjälp att få. Bara vi är ärliga och öppna på hur vi faktiskt mår som nyblivna föräldrar.


 


Kommentarer
Postat av: Kristina

Så bra skrivet! Strongt av dig att berätta, hoppas det kan hjälpa många att våga prata mer om det! Kram Kristina (Hilda)

2014-07-14 @ 21:34:07
Postat av: Janika

<3

2014-07-14 @ 21:36:40
Postat av: Anonym

Fan va du är stark och duktig. Älskar dig kram

2014-07-14 @ 21:40:45
Postat av: Hilmas mamma

Du är en fantastisk mamma Jennie!
Tårarna rinner när jag läser det du skriver, du är så stark. Du (ni) har en fantastiskt fin liten kille och tillsammans kommer du att ta dig ur din depression.
Stora kramar <3

2014-07-14 @ 21:46:48
Postat av: Karlsson

Grymt bra skrivet Jennie och jag tror verkligen du kommer hjälpa många där ute!! Väldigt kul att springa på dig/er på Erikslund här om dagen!! Kram

2014-07-14 @ 21:58:24
Postat av: Anonym

<3 <3 <3

2014-07-14 @ 22:01:22
Postat av: Evelina

Sitter med tårar i ögonen, vad otroligt starkt skrivet av dig Jennie! Stor kram!!

2014-07-14 @ 22:02:55
URL: http://evelinalinnea.blogg.se
Postat av: Sonia Jansson

OH! Jennie! Vad modig, ärligt, och naket du berättar om detta! Hade ingen aning. Jag hoppas att du mår bättre och får hjälp att komma ur depressionen och börja njuta av lilla Lucas. Ni är värda så mycket, mycket mer! <3

Heja, fina ni!

2014-07-14 @ 22:04:35
URL: http://soniajansson.com
Postat av: Anonym

Word.
Jag känner igen. Förstår. Tycker, precis som du att det är viktigt att tala om.
Tack för ditt mod. Du. Vi,r inte ensam.
Och det FINNS en lösning. /Katrine

2014-07-14 @ 22:09:44
Postat av: agneta

Bra skriver Jennie .Tårana kom då man läste detta hade ingen aning hur svårt det varit .Hoppas du mår bättre nu /Stora kramar från oss

2014-07-14 @ 22:11:42
Postat av: Anonym

Tycker du redan kommit långt som berättar detta. Kämpa på & va inte rädd för att be om hjälp. Kram Sofie

2014-07-14 @ 22:13:43
Postat av: Anonym

Tack för att du skrev detta. Känner igen mig så.

2014-07-14 @ 22:24:18
Postat av: jessica elvira

Du är en hjälte <3 Så stark. Och jag är så stolt över dig.

2014-07-14 @ 22:32:21
URL: http://jessicaelvira.wordpress.com/blogg
Postat av: Kas

Väldigt modigt av dig att skriva så brutalt ärligt och utlämnande! Bra gjort och jag tänker att denna text alldeles säkert kan ge någon annan styrka och mod att öppna sig och få hjälp.
Ska snart gå igenom en förlossning själv och just detta är något som skrämmer mig.

2014-07-14 @ 22:33:47
Postat av: Sandra

Kom in på din blogg av en slump och jag kunde inte hejda mig från att gråta en skvätt när jag läste igenom detta. Jag har själv en liten och går igenom exakt, på orden, samma sak och jag tror inte att jag förstått att man går igenom en depression förrän jag faktiskt läste detta! Tack! Och otroligt jäkla strongt gjort av dig. Jag tycker att det här är något man borde lyfta fram och prata mer om, när det ändå är så pass vanligt! Otroligt söt liten kille ni har också. Kram!

Svar: Åh. Det var precis av den anledningen som jag vågade publicera. För att hitta dig. Hoppas du kan känna att du kan be om hjälp hos BVC och börja resan till ett bättre liv du med ❤️ kram!
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-14 @ 22:46:00
Postat av: Malin

Så bra skrivit! Det är så viktigt att prata om detta, för som du skriver så förstår man inte vad det är för fel. Information är så viktigt! Du kommer fixa detta och det är toppen att du skaffat hjälp. Det finns många som lider i det tysta. Jag har själv inte varit i en förlossningsdepression men varit deprimerad pga att jag blivit utbränd och kan känna igen mig i mycket. Ta hand om dig! Vissa dagar är tuffare än andra men det blir bättre!
Kram

2014-07-14 @ 23:18:54
URL: http://malinlorentzon.se
Postat av: Lena

Urstarkt av dej att skriva Jennie. Fick tårar i ögonen.

2014-07-14 @ 23:19:19
URL: http://www.studiovasa.se
Postat av: Anonym

❤️❤️❤️

2014-07-14 @ 23:34:54
Postat av: Anonym

Fantastiskt bra skrivet. Så sann och klar bild över hur tuff en förlossningsdepression kan vara. Kämpar mig själv igenom en förlossningsdepression. Med många tuffa dagar. Men håller med dig om att mer information borde finnas och framför allt måste man börja prata mer om det!!
Du har gjort en fantastisk start! / C

2014-07-14 @ 23:57:27
Postat av: Malin Björkholm

Åh Jennie, så vackert skrivet. Sitter här med tårar i ögonen. Samtidigt blir jag så arg över hur lite det talas om detta. Minns den där blanketten på BVC, helt meningslöst. Fyll i här, inte en enda fråga. Ingen som undrar hur det är, på riktigt.
Det du berättar är så viktigt, så beundransvärt att du vågar berätta om dina känslor. Är då stolt över dig. Hoppas att ni får allt stöd ni behöver. Önskar er all lycka. Kram

2014-07-14 @ 23:57:33
URL: http://www.malinbjorkholm.com
Postat av: Linda

Otroligt starkt inlägg, det är så modigt att våga berätta. Jag har också haft förlossningsdepression och känner igen mig i princip allt du skriver. Så bra att du har fått hjälp och hoppas att det kommer få dig att må bra. Och kom ihåg, du är världens bästa mamma till Lucas. Stor kram!

2014-07-15 @ 00:02:44
Postat av: Angus

Oerhört gripande o ärligt skrivet. Jag beundrar dig oerhört o hoppas o tror att ditt inlägg kan hjälpa andra! Du är så bra

2014-07-15 @ 00:38:46
URL: http://www.angusfoto.blogg.se
Postat av: Anneli - A'la Foto

Jag har inga barn och vill inte heller ha men något fick mig att läsa ditt inlägg ändå! Jag blev så gripen! Jag är stum av beundran av att du skriver så rakt från hjärtat om det som måste vara överjävligt att ens erkänna för sig själv! Du kommer bli bra och du och Lucas kommer ha en superfin relation! Det är jag helt övertygad om! Det märks genom varje ord. Ditt mod, din styrka och din omtänksamhet att dela detta svåra för att hjälpa andra! Jag hoppas du kommer bli helt frisk snabbt men jag vet att depression kan ta lång tid men du är på god väg!

KRAM till dig och Lucas!

(ps. din text i bloggen är alldeles för liten och för ljus för att kunna läsa när tårarna strömmar över kinderna! ;) )

2014-07-15 @ 01:23:27
URL: http://alafoto.se/blogg
Postat av: Camilla

Det här va ett av bästa blogginlägg jag någonsin läst! Det är så fruktansvärt viktigt att sprida informationen och få nyblivna föräldrar att förstå att det inte är fel, det är modigt att erkänna och det finns hjälp att få! Har inte följt din blogg men bara av det här inlägget får jag känslan av att du är en fantastisk människa och en fantastisk mamma!

Svar: Åh, tack snälla för dina ord ❤️
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 08:47:17
Postat av: Jennifer

Tack! Tack, tack! denna text ska ja visa min man o min mamma. ja har ingen förståelse för hur ja mår, har haft de jättejobbigt. min dotter är 14 månader o de längsta ja varit ifrån henne är nån timme nångång varannan månad. men min man, varje gång han är arg åker han iväg i flera timmar, ibland dygn o där är ja själv, får aldrig en paus. kanske om dom läser de här, får dom mer förståelse för mig. o ja känner mig redo att söka hjälp, idag.

Svar: Åh jag hoppas dom får mer förståelse för dig ❤️ man behöver avlastning och hjälp. Mer än vad man tror.
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 09:18:41
Postat av: Bodil

Åh, Jenny! Nu har du gjort en fantastisk gärning! Att skriva så bra om något så personligt och svårt! Jag hade själv en nedstämdhet när jag hade fått mitt barn. Inte alls lika svårt som en depression. Men det var för 9 år sedan och man hade inte börjat ha som rutin i Stockholm att följa upp mammor mentalt. Alls. Inte ens efter 6 månader. Det var min egen mamma som såg att det inte stod rätt till och skickade mig till BVC för att berätta hur det var och de ordnade då med sin egen psykolog. Det bästa som kunde ha hänt! Jag minns inte detaljerna. Minns bara stor frustration och stor sorg. Blandat med glädje och kärlek. Omöjligt att förklara och svårt att erkänna. Nu arbetar jag med att fotografera nyfödda. Träffar föräldrar inom 2 veckor efter deras förlossning. Din text påminner mig om att jag kan hjälpa till med lite information om att detta KAN hända och att de i så fall inte ska vara rädda att söka hjälp. För det borde du och så många fler ha fått höra. Tidigt. Av vem som helst, egentligen!
Nu blev priset så högt för dig, med denna smärta så onödigt länge. Men Jenny, priset blev högt men med ditt mod att nu berätta om det så hjälper du så många! Det är en stor, god gärning. Du ska vara stolt!

Svar: Åh vilken bra idé Bodil. Ju fler som vågar pratat om detta öppet desto bättre! <3 Som du säger, jag hade behövt få höra de orden själv mycket tidigare.
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 09:22:35
URL: http://www.bergmanhughesimages.com
Postat av: Anette i härnösand

Hej Jennie!
Min bästa kompis upplever exakt samma saker som du, men hon har fått diagnosen utmattningssyndrom. Men tack vare din blogg ska hon nu undersöka vidare om det inte är förlossningsdeprission hon har. Ville bara att du ska veta att du hjälper andra mammor :) hoppas du mår bra idag och fortsätter att göra så :) ta hand om familjen!
Många sommarhälsningar
Anette

Svar: Åh vad bra att hon ska undersöka närmare om sin diagnos. Hoppas att hon får den hjälp hon behöver <3 Tusen tack för din kommentar. <3
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 10:47:14
Postat av: Anonym

Bra skrivet! Det kunde lika gärna varit om mig du skrev. Så lika är våra upplevelser. Kämpa på!

2014-07-15 @ 10:56:58
Postat av: Becca

Otroligt starkt av dig att kunna skriva ett sådant här inlägg. Otroligt bra gjort av dig !

2014-07-15 @ 12:34:01
URL: http://fotobex.blogg.se
Postat av: Anonym

Jäkla bra skrivet! Jag har själv gått igenom det med mitt första älskade barn, smärtan av dåligt samvete värker än och nu har vi fått ännu ett litet älskat barn, min BVC har nu märkt på mig att jag var påväg att få det ytterligare en gång dock mildare än förra men jag får gå till dom nu och prata o känner att jag kommer gå ur detta mkt fortfarande o klara detta bättre än förra gången då jag vågar prata om det! Man måste få prata om det utan att bli dömd! Man älskar sina barn till månen o tillbaka flera gånger om de förändras aldrig! Hoppas du mår mkt bättre snart,du är stark!

2014-07-15 @ 13:23:09
Postat av: Karin

Starka du!
Jag har haft depressioner till - och från de senaste åren och har haft svårt att sätta ord på känslorna man får.
Jag har en son på 2 år och var med på en enkätundersökning från Akademiska som handlade om psykisk ohälsa. Den startade innan förlossningen och pågick till att han var 1 år.
Forskningen kring förlossningsdepressioner pågår men vi måste kunna prata som om det var vilken sjukdom som helst.

Kram

2014-07-15 @ 14:23:43
Postat av: Marica

Jag har inte haft förlossningsdeprission men precis som dig så blev det akut kejsarsnitt (efter 5 dygns plågande).
Jag känner igen den känslan du beskriver om att du hade velat veta/få information om frlossningsdepression. Jag kände precis samma sak när de sa att jag skulle bli snittad. Jag förstod att de skulle skära upp min mage, men sen då? BVC nämnde inte en gång innan förlossningen vad det innebär att bli snittad. Man behöver inte skrämma upp någon mamma, men man kan ge information som att efter ett snitt får man inte lyfta m.m.
Jag kände mig utlämnad och vilsen när de sa att jag skulle bli snittad.

2014-07-15 @ 16:50:02
Postat av: Jennie

Bra att du berättar vi satt på jobbet för några dagar sedan och pratade just om detta. Varför pratas det inte om förlossningsdepression när man går på BVC? Önskar dig all lycka. Kram

2014-07-15 @ 17:04:45
Postat av: Angelica

❤️

2014-07-15 @ 20:55:01
Postat av: Anonym

Säger som alla andra, så bra skrivet! Jag känner så väl igen mina egna känslor i din text, men jag har aldrig haft en tanke på att det skulle kunna vara en förlossningsdepression. Vi pratade faktiskt om det en del på föräldra gruppen, men jag fick uppfattningen om att det skulle vara som ett bottenlöst svart hål där man inte orkade eller ville göra nånting. Mina känslor av trötthet, frustration och ibland T om ilska trodde jag berodde på att jag inte var en tillräckligt bra mamma. Ibland när min son vill leka så orkar jag verkligen inte hur mycket jag än vill, utan sjunker istället ner i soffan och stirrar tomt på tvn eller rakt ut i luften. När han inte somnar om på nätterna skakar jag till slut av gråt och undrar varför jag inte klarar av att hantera situationen. Jag är ofta ensam om allt ansvar för sonen, trots att hans pappa är min sambo, och ibland vill jag bara ge upp. Men kärleken och glädjen över den lilla människa som har kommit in i mitt liv och vänt upp och ner på allt jag tidigare trott mig veta om livet är starkare än nåt jag ens kunnat drömma om. Kämpa på Jennie! Du kommer att klara det utmärkt

Svar: Jag hade inte heller en tanke på att det handlade om en förlossningsdepression förrän min psykolog talade om det för mig. Jag trodde att det var såhär man skulle må. Du kommer också komma klara det utmärkt och jag hoppas att du får den hjälp du behöver <3
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 21:16:05
Postat av: Matilda

Du är så fantastisk på att sätta ord på känslor! Du är en helt underbar människa och mamma Jennie. ❤️

2014-07-15 @ 21:19:41
Postat av: Elin & Vilgot

Jag är helt övertygad om att du är & kommer vara den allra bästa och en helt fantastisk mamma till Lucas! Jättestarkt av dig att dela med dig och så bra för alla de mammor som känner igen sig. På mitt MVC under graviditeten på föräldrautbildningen togs förlossningsdepression upp lite kort men mer i versionen av babyblues eller "tredagarsgråten" och inte i någon djupare form och det har aldrig heller tagits upp på bvc eller i de samtal man haft där efteråt. Att inte få sova och den människa man blir utav sömnbrist kan man inte klandra någon. Inte heller de känslomässiga spel som finns i kroppen efter att man fått barn. Jag personligen tror verkligen att hormoner också spökar låååångt efter förlossningen. Att prata om det som du gör och få hjälp är helt säkert den allra bästa vägen och jag är övertygad om att det kommer hjälpa dig att må bättre! Det vikigaste är att inte ha skuldkänslor. Att vara hemma med bebis är ingen lek. Jag har också kämpat, gråtit och bara velat lägga mig ner o dö de dagar man mått som värst och sömnbristen slitit än itu. Det är inga rosa moln som det framställs som överallt. Snart mår du bättre, är starkare och lyckligare än någonsin! Kämpa på bara, snart blir det lättare!

Svar: Åh tack Elin <3
Babyblues är inte detsamma som förlossningsdepression utan något helt annat och som går över ganska snabbt. En depression sätter sig och man behöver hjälp att komma ur den. Jag saknade den informationen och önskar att BVC kunde vara mer öppna att prata om det i tidigt skede. Skuldkänslor har jag gott om. I överflöd. För allt jag gör och inte gör. Jag hoppas att detta även kan visa att man inte behöver visa upp en perfekt fasad utåt. Att man får visa känslor, att man inte är glad jämt. Att få barn är en så stor omställning och om man måste visa upp en perfekt yta som inte finns bidrar det till att man inte ber om hjälp om man behöver det.

Tack för din kommentar <3
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 21:34:32
Postat av: Brigitte Grenfeldt

Så fint och kärleksfullt du skriver. All den kärlek du har gett till andra under en lång tid hoppas jag du får tillbaka nu med alla kommentarer. Du är fantastiskt. Att skriva ett så jobbigt inlägg för att hjälpa andra betyder oerhört mycket och tar dig förhoppningsvis ett steg vidare. Vi - du vet vilka - skickar massor med kärlek <3

Svar: Tack Brigitte ❤️
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 23:16:28
URL: http://brigitte.nu
Postat av: isabell

Ingen talar om det i samband m ivf-behandling heller. Fick höts att d bara är att rycka upp sej innan jag fick diagnosen depression
år senare

Svar: Men vad tråkigt och så fel att du inte blev tagen på allvar direkt :/
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 23:32:46
Postat av: Maria Eberfors

Kära Jennie!
Stort hjärta till dig för ditt mod och din ärlighet. Du kan säkert hjälpa andra genom att öppna ögonen för det här problemet.
Kram kram kram kram och hoppas innerligt att du mår bättre snart och oftare.

Svar: Tack Maria ❤️
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-15 @ 23:57:33
Postat av: Sandra

Så bra skrivet. Var med om en liknande historia, för mig tog det också lång tid att förstå. Man tänker ju som du söger, att " aha, okey det är så här det är att vara förälder. Nu fattar jag att barnet tar plats i ens liv och att ens eget kommer i skymundan".

2014-07-16 @ 00:56:01
Postat av: Hanna

Känner så igen mig. Inte på alla punkter men många. Har jobbat full tid i 6 månader och har nu semester i 4 veckor. Längtar bara tillbaka till jobbet och vardagen igen.
Känns hemskt att känna så men att bara vara hemma med båda barnen gör mig galen. Hann inte riktigt ladda upp och om de månaderna jag jobbat, från året jag var mammaledig. Så nu hoppas jag tiden går snabbt sp allt blir som vanligt igen, hur nu det är?

Kram på dig

2014-07-16 @ 08:50:09
Postat av: Erika

Åå Jennie, jag känner såå igen mig!! Kanske inte i allt du skriver men i mycket. Jag har också gått och pratat med en efter förlossningen (min son är född dagen innan din) och jag har inte fått diagnosen förlossningsdepression. Mer ökad oro typ. Min förlossning gick fort men lilleman mådde dåligt när han kom ut och de fick springa iväg med han innan jag fick upp han på bröstet. Tror att det redan där satte igång nåt i mitt huvud. Den där första kontakten med barnet är nog så viktig, tror jag. Amningen strulade med i början och jag saknade den där otroliga glädjen man ska känna när man precis blivit mamma.

Nu är det mycket bättre. Det är ju stor skillnad att ta hand om en ettåring än en nyfödd, tycker jag. Man blir mer säker för varje dag och även kärleken växer ju mer man lär känna varandra. För i det stora hela så handlar det ju inte om att vi inte älskar våra barn, utan känner oss maktlösa och oroliga över att vi ska forma dessa små varelser till fina individer. Håller du med?

Stor stor kram fina du! Till både dig och din underbara familj ❤️

Svar: Jag håller med. Såhär i efterhand tog det lite tid för mig innan jag kände att jag älskar Lucas. Det var för mycket att tänka på i början så allt gick i bara farten och jag hann aldrig riktigt smälta att jag blivit mamma. Det har jag inte gjort än i dag. Jag har flera gånger sagt att jag vet att Lucas är min son, men jag har svårare att ta in att jag är hans mamma. Inte förrän nu tror jag att det hör till depressionen. Men älskar honom, det gör jag. Det är maktlösheten, skuldkänslor och ständig oro som har satt griller i huvudet på mig :/
Stor kram tillbaka och till din familj, tack för att du kommenterade <3
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-16 @ 11:00:31
URL: http://glitterivardagen.blogg.se
Postat av: Liselott

Mycket bra skrivet! Har själv en dotter som har gått igenom detta,men nu mår bra. Men det var ett helvete under tiden och att aldrig veta hur man skulle finna henne eller mitt älskade barnbarn.
Tack, för att du vågar berätta!

2014-07-16 @ 12:55:25
Postat av: Sara Leo

Modigt att dela med dog av det här. Förstår.dog fullkomligt! Fick mitt första barn i april nu iår 9ch efter en långdragen förlossning men stormiga, hutlösa, värkar så skutade det med akutsnitt då min flicka var för stor för att jag skulle kunna förlösa henne naturligt. Hon hade svårt att hålla sockret vilket ledde till att hon blev flaskmatad ibland och amningen började krångla. Personalen på BB stod över mig som en hök och berätta om hur viktig amningen var, vilket inte direkt hjälpte amningen att komma igång. Hon tappade mycket vikt och fick tillslut en nässond och vi blev inskrovna på neonatalavdelningen. BBpersonalen var hemska, vi mådde bara dåligt av deras "hjälp" tacka gudarna för neo, Utan personalen på den avdelningen så hade jag (och kanske till och med min sambo) utan tvekan hamnat i en förlossningsdepression.

Svar: åh, det låter verkligen som en jobbig start :/ Ja, det var ett jävla tjat på amningen och hur viktig den var och när jag inte kunde amma blev jag helt förstörd då även Lucas gick ner mycket i vikt första dygnen och första månaden, så ammade bara i tre månader och då med ersättning efteråt för att mätta honom. Och personalen på BB fick en inte att må direkt bättre.
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-16 @ 19:55:23
Postat av: Anonym

Känner igen mig... gumman ♡ starkt gjort!!!

2014-07-17 @ 14:40:02
Postat av: Alexandra

Gud vad vackert skrivit. Du har skrivit på en sånt sätt att man själv sitter med tårar i ögonen. Jag har en dotter som är snart 11 månader (mitt ex var otrogen mot mig i 4 månaden och stack - vet hur det känns att må kasst) och jag känner med mig i mycket av det du skriver. Jag tror att alla nyblivna mammor känner så - fast i olika stora omfattningar. Det finns situationer då man blir så frustrerad och inte kan tänka klart. Man gör fel saker och har sedan ångest för att man är rädd att man "sårat" eller "skadat" barnet. Men innerst inne vet man att det finns ingen större kärlek än kärleken till ens barn.

Tycker du är oerhört stark. Otroligt stark. Som skriver detta. Jag antar att du också känner en liten lättnad över att ha skrivit av dig.

Vi mammor genomgår en stor förändring när barnet är fött och det viktigaste är att komma ihåg att man inte själv är orsaken till ens mående i just den situationen som uppstår som nybliven mamma. Man kan inte förbereda sig för hur det kommer att vara. Ibland blir det fel bara.

Vissa klarar det galant och upplever inga problem medan andra får en sk förlossningsdepression. Och det handlar inte om att vara en bra eller mindre bra mamma.

Lycka till!!!

Svar: Ja, jag var först rädd innan jag publicerade. Men nu känns det väldigt skönt. När så långa har skrivit att de känner samma sak, att det är bra att lyfta diskussionen, då vet jag att det var rätt val.

Så tråkigt att höra om pappan till din dotter. Jag hoppas du mår bra idag ❤️
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-18 @ 08:56:25
URL: http://jonssonalexandra.blogg.se
Postat av: Anonym

Bra kämpat!! Kram

2014-07-20 @ 16:55:05
Postat av: Christina

Hej Jeni!
Wow till dig som stanna upp och sökte hjälp samt delar med dig. Tack!!!!, man tror man är ensam om sina känslor. Förstår exakt allt du skriver och känner. Men undrar en sak. Vill inte bli missförstådd nu. I min värld så innebär förlossningsdep när man ganska omgående ef förloss mår dålig och mer el mindre stöter bort barnet...? När jag läser din historia så känns det mer som utbrändhet, sömnbrist, beh en paus. Jag har en tjej på 2, hon hade kolik i 4 månader, en hemsk svärmor som skapa så mkt problem mellan i vårt liv. Jag hade hela ansvaret själv med en gråtande tjej å lämna aldrig ifrån henne. Sedan har jag en till tjej på 7 månader som är en dröm, äter och sover. Den äldsta tjejen vart så svartis och har nyligen lugnat sig och börjat acceptera. Allt detta har medfört sömnlösa nätter pga äldsta tjejen inte haft ro och velat ha mig nära. Jag har vart som en jojo mellan flickorna i 7 månader. Knappt 2timmars sömn/natt och då osammanhängande. Mitt liv är, barnen, roa de utomhus, laga mat, tvätta och städa. Är så slutkörd, trött, 0 tålamod, orkar inte svara på en jag el nej fråga av min man. Men tycker inte det ät förlossningsdep utan mer....ursäkta språket...men helt sönder pippad på alla sätt. Har allt ansvar själv, min man försöker men han jobbar, kan inte laga mat och tvätta, försöker hjälpa till med städ. Nör jag åker och ska handla ef att jag nattat flickorna så är det som om jag är i himlen, egentid(handla). Vet att jag valt att ha barn, hatar de som säger jag har offrat mitt liv, barnen är ens liv och offrar inget och ångrar inget men känner att jag förlorat den jag var, glad, rolig, min personlighet, allt är stress. Medan min man är sig lik, glad och tar sig tid till allt som han gjort innan, lyssnar på musik medan han duschar mm...nör fan har jag tid till det, hela min vardag är planering för att få ihop den och att ha nöjda och tillfredsställda barn. Folk säger njut av småbarnslivet...mitt svar...vad och vilket ska jag hinna njuta av??? Tycker det är så lätt att skapa diagnoser till det som egentligen bara är stor belastning. De som har "förlossningsdep" kanske bara beh avlastning och mer stöd från sin partner så har man ingen diagnos....? Hoppas det gick att förstå mig. Kom ihåg, känner ej dig men du verkar va en grym mamma!!!! Tack för ditt stöd genom att dela med dig. Mvh/ christina

Svar: Hej ChristinaOm du läst hela inlägget så står det att "när jag tänker och känner efter som jag var tvungen att göra hos psykologen så har jag inte mått bra sen Lucas kom till världen". Men jag visste inte om det själv. Att det inte var normalt.

Jag tyckte själv det var konstigt när min psykolog sa att jag troligen hade en förlossningsdepression då min son nyligen fyllt ett år. Men när vi pratat så har jag inte mått bra alls sen Lucas kom till världen och framför allt inte efter 3 månaders åldern. Jag får mycket hjälp av familj och vänner, men trots det mår jag sjukt dåligt och bryter ihop och orkar ingenting. Blir apatisk och bara stirrar ut i tomma intet eller gråter. Vill inte vara med Lucas alls och känner ingen glädje över det. Och ju mer jag har pratat med min psykolog och sedan efteråt även läst på själv så tror jag på henne att det handlar om en depression och inte utbrändhet. För jag har inga problem med att diska, städa, handla, eller göra andra vardagliga saker. Det är Lucas jag vill ha avlastning med.
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2014-07-25 @ 23:22:31
Postat av: Malin på Pastill

Känner igen mig i mycket. Jag hade också en förlossinngsdepression efter första barnet, men det tog lång tid innan jag eller någon annan förstod det. Den var inte då djup och jag var aldrig nära att skada mitt barn, men jag kände inte det där jag borde känna. Och jag kände ingenting för någon annan runt mig. Inte ens sambon. Jag var helt avtrubbad.

Svar: Åh det är just det. Sjukdomen syns inte. Ingen vet om den förrän man har haft den, eller vet någon annan som haft. Hoppas du fick den hjälp du behövde när du förstod att det var nått som inte stämde <3
MissJeni - mamma till Lucas ♥

2015-02-08 @ 12:21:40
URL: http://pastill.nu
Postat av: Lisa Ojanen

Jättefint, bra och viktigt inlägg! Så bra att du kopierat in från 1177, det ska jag också göra i min blogg. Jag precis som du har gått/går igenom skiten. Så tacksam att vi är fler som vågar prata om det. ❤️

2016-04-10 @ 22:28:33
URL: http://lisus.se/
Postat av: Lisa Ojanen

Jättefint, bra och viktigt inlägg! Så bra att du kopierat in från 1177, det ska jag också göra i min blogg. Jag precis som du har gått/går igenom skiten. Så tacksam att vi är fler som vågar prata om det. ❤️

2016-04-10 @ 22:28:35
URL: http://lisus.se/
Postat av: Sara

Kan man på något sätt få kontakta dig via mail eller liknande? Jag går igenom en mildare grad av vad du beskriver.. Ska få träffa psykolog imorgon. Min bebis är 5 veckor gammaö och jag njuter inte alls av bebis tiden utan vill bara att hon ska bli äldre..

2016-04-13 @ 10:59:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: