Du är aldrig ensam
Den där jävla ensamheten. Jag hatar den. Jag hatar att vara ifrån min sambo fem dagar i veckan. Jag hatar att jag inte har ork att umgås med mina vänner och familj så mycket som jag skulle vilja. Jag hatar att ensamheten får mig att känna mig sådär riktigt jävla liten och obetydlig precis när man trodde att det höll på att vända.
Jag vet att jag inte är ensam. Egentligen. Jag vet det. Jag kan alltid ringa någon. Men det är just det som är problemet. Jag gör inte det. Jag orkar inte. Jag orkar inte lyssna på tomma signaler innan någon svarar i andra änden. Eller ännu värre. Om dom inte svarar alls. Det där känslokalla, tomma pipet som påminner mig om att alla andra har ett liv och inte har tid för mig och mina problem.
Vem fan bryr sig om att mina katter har sparkat ut kattsanden som ligger över hela badrummet, att Lucas råkar få upp vattenflaskan så att allt vatten spills ut på bordet, eller att han inte vill äta upp maten och tar en timme innan han äntligen sover middag och att jag är förkyld så jag inte har någon energi i kroppen. Vem har tid att lyssna på såna små bagateller när det finns krig, sjukdomar och barn som svälter?
Jo. Min mamma. Hon lyssnar. Hon kommer med råd. Hon får mig att bli lugn igen och tänka på något annat. Från att surt muttra att allt går emot mig så lyssnar hon, ger råd och får mig tillslut att prata om vädret istället. Min mamma lyssnar alltid. Så länge hon finns är jag aldrig någonsin ensam.
Tack för att du finns mamma. Jag älskar dig.
Foton: Smallpigart
